Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-14 16:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sebald-tar-oss-ut-ur-den-patvingade-glomskan/

Bokrecensioner

Sebald tar oss ut ur den påtvingade glömskan

Foto: Agence Opale/Alamy

Tysk-brittiske författaren W G Sebald dog i en bilolycka 2001. Nu kommer hans postumt utgivna textsamling ”Campo Santo” i svensk översättning. Steve Sem-Sandberg fascineras av ett unikt berättande som ständigt kämpar mot förnekelsen av andra världskriget.

I förordet till en av sina böcker skriver W G Sebald att impulsen att skriva den stora essän ”Luftkrieg und Literatur”, ursprungligen var ett föredrag om den tystnad som länge rådde kring de massiva vedergällningsattacker som Tyskland fick utstå under andra världskrigets slutskede, kom från Carl Seeligs märkliga bok om Robert Walser. Seelig beskriver i boken – (”Vandringar med Robert Walser”, recenserad i DN 2/5 2019) – en lång rad promenader han gör med den schweiziske författaren som sedan många år sitter intagen på mentalsjukhus, bland annat en de genomför på sommaren 1943, ett drygt dygn innan allierat bombflyg i en massiv attack sätter hela Hamburg i brand.

Sebald finner det märkligt att de två händelserna kan existera inom samma tidsrymd, sida vid sida, ändå helt oberoende av varandra. Seelig nämner inte ens bombningarna i de minnesanteckningar han gör efter denna promenad.

W G Sebald föds ett knappt år senare, i maj 1944, och växer upp i en småstad i Bayern i samma märkliga krigets radarskugga som den som rådde kring Walser, helt okunnig om katastrofen som nyss ägt rum. Han har berättat om hur han som två- eller treåring för första gången besökte München med sin mor. Runt om stationen där tågen gick och kom i tid, precis som de skulle, låg hela kvarter i ruiner. Eftersom ingen sagt något annat trodde han länge att byggnader i stora städer skulle se ut så. 

Det skulle komma att dröja ända tills han började i grundskola i Obersdorf innan en lärarinna visade de kända journalfilmerna från Belsen som alla skolbarn runt om i Europa fick se på den tiden. Men inte ens då åtföljdes filmerna av en kommentar eller analys som kunde sätta det fasansfulla som hänt i något som helst sammanhang, minst av allt något som hade med honom själv eller hans egen familj att göra.  

Vid det laget är förstås kriget för längesedan över. Sebalds far (som tjänstgjorde i ett tyskt pansarregemente) har återvänt från sin krigsfångenskap, och grunden ska läggas till det ”nya” Tyskland. Hjälpt av de allierade tog en välståndsutveckling utan motstycke sin början som inte hade behov för något tyngande förflutet eller av folk som rotade i det. 

Den kollektiva glömskan, eller det han själv ser som en påtvingad minneslöshet, löper som en röd tråd genom allt Sebald skrivit

I ”Campo Santo”, ett urval av några av de texter Sebald lämnade efter sig när han avled i en bilolycka 2001, återkommer han närmast tvångsartat till att han vuxit upp i förnekelse och därmed berövats inte bara sin hemort i Tyskland, utan all hemortsrätt över huvud taget.

Med hjälp av psykologerna Alexander och Margarete Mitscherlichs klassiska studie ”Die Unfähigkeit zu trauern” (Oförmågan att sörja, 1967) försöker han förstå den, som han själv uppfattar det, påtvingade minneslösheten som ett nationellt trauma. För att rädda kvar åtminstone en skärva av förnuft i en värld som annars skulle ha tett sig helt vansinnig måste varje överlevande ta praktiskt ansvar för sitt liv och försöka reda sig med det hon har kvar. 

Men minneslösheten kan också, och bör, menar Sebald, förstås som följden av en kollektiv förträngningsakt. Den katastrof som Hitlers regim medförde är av en sådan vidd och omfattning att den inte kan begripas av någon enskild individ. Genom en sorts tankens lappkast ligger därmed slutsatsen nära att inte heller den enskilde individen kan ha något ansvar för det som har hänt. Eller för den skull: för bearbetandet av själva traumat. 

Den kollektiva glömskan, eller det han själv ser som en påtvingad minneslöshet, löper som en röd tråd genom allt Sebald skrivit. Det gäller inte bara de tidiga, i tonen osedvanligt skarpa uppgörelserna med den tidiga tyska efterkrigslitteraturen, Heinrich Bölls romaner till exempel, som vägrade befatta sig med katastrofen med mindre att de gick att beskriva i termer av personlig (existentiell) förlust. Det gäller också de stora självbiografiska essäromanerna som med början i ”Svindel. Känslor” (1990) och ”Utvandrade” (1992) gav honom världsrykte, och småningom kultstatus. 

Kanske kan man säga att hans böcker utgör minnesakter i sig själva. Ja, att själva skrivakten är ett minnesarbete. ”Att hålla fast vid ett exakt historiskt perspektiv, att som i ett nature morte tålmodigt gravera och knyta samman ting som till synes ligger långt ifrån varandra”, som Sebald själv formulerar sin metod.

Mycket mer än på konkreta händelseförlopp bygger texterna på fria associationer, ofta utan någon synbar inre ordning eller något uppenbart logiskt sammanhang, med passager utformade som små biografier av människor som kan ha levt eller kanske inte, vilka alla tycks följa drömmens på en gång absurda och glasklara logik. Berättaren föreställer sig ofta att han är förföljd eller att det förflutna trampar honom i hälarna på ett sätt som inte logiskt går att förklara. Paranoian stegrar uppmärksamheten intill bristpunkten.

Ingen detalj är för oviktig för att inte flätas in i textväven. Effekten blir ett slags stilistisk övermättnad, litet som sillstimmen som Sebald många gånger återkommer till som metafor. I ena ögonblicket ser stimmen ut att utgöra en kompakt, avläsbar massa, som tycks handla utifrån en högre ”vilja”, i nästa upplöses de i ett flimmer av kring varandra irrande meningslösa fiskar.

”Great novelists always reinvent the form of the novel. Lesser ones take the novel as they found it and leave it 'as is' when they’re gone”, skrev Proustkännaren André Aciman i en artikel i The Guardian (20/4 2020). Det gäller i högsta grad för Sebald själv, även om han inte var romanförfattare i traditionell mening som till exempel Proust var det eller Virginia Woolf. Men han arbetade under hand fram en alldeles särskild stil, högtidlig, ciselerad, närmast ornamental ibland, samtidigt associativt bildrik och levande in i minsta detalj, som passade hans metodiska, litet sömngångaraktiga temperament, men som omöjligt går att imitera. Skulle någon försöka skulle det bara låta som en hemsk pastisch.

Ett gott exempel på denna stil är de prosastycken som inleder detta postuma urval, ”Campo Santo”: reseminnen från ett besök på Korsika. Sebald hann inte bygga ut och förbinda dessa fragment till en större helhet. Kanske var avsikten heller aldrig att göra det. Trots den omtalade långsamheten, den litet stolpiga, högtravande prosan finns det hos Sebald en grundläggande rastlöshet – i hans fall är det möjligen bättre att tala om en grundläggande rotlöshet – som får texterna att vilja överskrida alla givna format och genrer.

De litteraturvetenskapliga och kritiska texter han skrev under 1960- och 1980-talen nöjer sig sällan med att vara sinnrika litteraturanalyser. Så övergår till exempel en artikel om Nabokov i en reflektion kring hur författaren återskapar och levandegör barndomsminnen som han själv, genom exilen och språkförlusten, förvägrats tillträde till. Man ser tydligt Sebalds egen livshistoria bakom det omsorgsfulla utredandet av några stycken ur Nabokovs självbiografi, ”Låt höra av dig, minne”. 

”Konsten”, som Sebald skriver i en uppsats om Alexander Kluges ”Lebensläufe”.  ”består i att göra den hittillsvarande historiens fatala tendens skönjbar i detaljen.” Samma sak skulle i lika hög grad kunna sägas om honom själv. Bara genom att återkalla det förflutna i detaljerna, också de skenbart mest udda och betydelselösa, kan pansaret av påtvingad glömska genombrytas och historien om oss själva skrivas levande igen.

Läs fler texter om litteratur av Steve Sem-Sandberg 

Ämnen i artikeln

Förintelsen

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt