Sekten som håller liv i spöket Quick

Sture Bergwall skrevs in på Säter den 29 april 1991, dömd till sluten psykiatrisk vård för ett bankrån. Hur han förvandlades till ”seriemördaren” Thomas Quick är rätts- och psykiatrihistoria. Grunden för katastrofen var att Säterkliniken drevs under sektliknande former, med den åldrande psykoanalytikern Margit Norells tro på ”bortträngda minnen” som ledstjärna. Sture Bergwall – och många andra vårddömda patienter – utsattes för ”regressionsterapi”, och skulle på så vis ”återskapa” minnen av övergrepp i den tidiga barndomen. Patienter som pressade fram minnen belönades med uppmärksamhet och droger. Blandmissbrukaren Sture Bergwall gick längre än de flesta och påstod att han även fick tillbaka bortträngda minnen av mord. Därmed blev han Margit Norells egen skyddsling och Säters viktigaste patient.

Sture Bergwall. Foto: Jan Düsing

När åklagaren Christer van der Kwast och förhörsledaren Seppo Penttinen kopplades in begick de misstaget att anlita minnesforskaren Sven Å Christianson från Stockholms universitet som mordutredningarnas minnesexpert. Christianson bekräftade Säters idéer om att seriemördare kan tränga bort minnen av sina mord. Vad mordutredarna sannolikt inte förstod förrän de många år senare läste min bok, ”Mannen som slutade ljuga”, är att Christianson under alla sina år som Quickgruppens expert varje vecka fick kombinerad terapi och handledning av Margit Norell. Det var Norells pseudovetenskapliga trosuppfattningar som Christianson saluförde som vetenskap i mordutredningar och under rättegångar.

Quickutredarnas tro på att Bergwall trängt bort minnena av sina mord ledde till att hans erkännanden sågs som trovärdiga trots att han inte visste hur morden begåtts, hur mordoffren sett ut, eller var han gömt försvunna kroppar. På Christiansons inrådan hjälpte Seppo Penttinen Bergwall med ledande frågor och annan information, och att Bergwall oavbrutet gissade fel avfärdades som naturliga konsekvenser av bortträngningen. Tron på Sture Bergwall som seriemördare blev en självbekräftande hypotes, ett slags tankefälla som utmärker pseudovetenskap.

Under rättegångarna presenterade van der Kwast och Penttinen tillrättalagda historier om hur Bergwalls erkännanden kommit till. Så duperades sex tingsrätter till att fälla Bergwall för åtta mord. Efter åttonde morddomen avgiftades Sture Bergwall, vilket ledde till att han tog tillbaka sitt gamla namn och avbröt både terapi och samarbete med polisen. Sju år senare, 2008, granskade journalisten Hannes Råstam Quickutredningarna och insåg att tingsrätterna blivit lurade. Han lyckades få Bergwall att inför kameran erkänna sina lögner, skandalen briserade och en historiskt unik resningsprocess inleddes. Drygt fem år senare var alla morddomarna upprivna.

Christer van der Kwast. Foto: Fredrik Sandberg

Att sex svenska tingsrätter manipulerades till att döma en psykiskt sjuk man för åtta mord som han inte begått är naturligtvis en av århundradets värsta, och märkligaste, rättsskandaler. Men när vi summerar kvartsseklet med Thomas Quick ska vi inte glömma bort ljuspunkterna. Jag tänker på alla de individer som kämpade för att ställa saker och ting till rätta. Journalisten Dan Larsson på Norrländska socialdemokraten insåg att något var fel redan 1996, när han följde andra Quickrättegången som handlade om dubbelmordet vid sjön Appojaure. Larsson blev den första som kritiserade Quick­utredningarna offentligt. En annan tidig kritiker är docenten i rättspsykologi Nils Wiklund. Under Appojaurerättegången skrev han ett brev till Gällivare tingsrätt och varnade för att man i USA rivit upp flera domar byggda på påstått ”bortträngda minnen”, framtagna i terapi, eftersom det visat sig att minnena var falska. Tingsrätten ignorerade brevet och dömde Bergwall för mordet.

Journalisten och historikern Lennart Lundmark skrev 1998 ett par stora artiklar i Svenska Dagbladet där han ställde relevanta frågor om Quickutredningarna. Vid ungefär samma tid utsattes psykologen Astrid Holgersson för grova personangrepp av Quicks försvarsadvokat Claes Borgström efter att även hon offentligt varnat för falska minnen i Quickprocesserna.

Den första insidern som hoppade av Quickutredningarna var den rutinerade mordutredaren Jan Olsson, som länge var chef för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp. 1996 hjälpte han Christer van der Kwast att få Bergwall fälld för ­Appojauremorden, men var innerst inne tveksam till om Bergwall verkligen var mördaren. Under nästa mordutredning, som rörde mordet på israeliska turisten Yenon Levi, blev det uppenbart för Olsson att Bergwall var oskyldig. I ett brev till van der Kwast varnade han för att Sture Bergwall tycktes få sina påstått ”unika kunskaper” om morden från förhörsledaren Seppo Penttinen. Christer van der Kwast skällde ut Olsson, som sedan lämnade utredningen av samvetsskäl. I flera år höll Olsson tyst om det han visste. Men 2002, när Quickutredningarna avbrutits, uppstod åter en viss mediedebatt om fallet Quick. I mars skrev Lennart Lundmark två essäer på DN:s kultursidor, där han granskade förundersökningen rörande Quicks första morddom och pekade många av de underligheter som flera år senare skulle leda till att Bergwall friades. Lundmark noterade till exempel att tron på bortträngda minnen förblindat mordutredarna:

”Psykologerna hade som utgångspunkt att Quick måste få hjälp att erkänna. Det påverkade polisutredningarna. Förhören präglas av en flathet inför föreställningar om återuppväckta minnen som var populära i början av 1990-talet.” (DN 2002-03-07).

Kanske var det Lundmarks träffsäkra iakttagelser som fick Jan Olsson att några månader senare ta bladet från munnen på DN Debatt. Han berättade om sitt avhopp och avslöjade att stämningen i gruppen runt Quick präglats av en ”nästan religiös trosvisshet”, ett fenomen han kände igen från enstaka andra havererade mordutredningar.

Jan Olsson ville att Riksåklagaren, RÅ, skulle granska Quickutredningarna, men RÅ gjorde ingenting. Utspelet stimulerade dock andra till att engagera sig. 2006 lämnade Björn och Anna-Clara Asplund, föräldrar till den försvunne Johan som Bergwall dömts för att ha mördat, och Frederick Zelmanovits, bror till den avlidne Charles Zelmanovits, in en anmälan till dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz. I den anklagades Christer van der Kwast och Seppo Penttinen för att ha begått tjänstefel och mened under Quickåren. Anmälan gällde alla mordutredningarna och runt 20 000 sidor förundersökningsmaterial följde med som bilagor, tillräckligt för att fylla en flyttkartong. Mest rörde det sig om utskrifter av Seppo Penttinens många förhör med Bergwall. Göran Lambertz fick det omfattande materialet på sitt bord fredagen den 17 november 2006. En arbetsvecka senare, måndagen den 28 november hade han författat ett åtta sidor långt beslut, där han konstaterade att van der Kwast och Penttinen gjort ett ”skickligt ­arbete”. Med detta lade Lambertz ned ärendet.

Senare visade det sig att han inte läste ett enda förhör – han läste bara domarna. I en intervju erkände han: ”Jag granskade det inte ordentligt 2006, utan bara lite grand på ytan.” (”Studio Ett” 2012-08-31).

Lambertz berömde alltså van der Kwast och Penttinen utan att veta vad de faktiskt gjort i Quickutredningarna. Detta kan tyckas vara upprörande. Men egentligen var beslutet helt i linje med hur andra företrädare för rättssystemet fram till dess hade hanterat Quickaffären. Trots att alla varningsklockor ringt sedan 1996 hade Riksåklagaren inte lyft ett finger för att granska Quickprocesserna eller byta ut van der Kwast och Penttinen. Att Justitiekanslern, landets högsta jurist, till slut ville lägga locket på Quickaffären utan ett ha öppnat lådorna med förundersökningsmaterial var därför bara vad man kunde förvänta sig av en kårlojal, vänskapskorrupt och arbets­ovillig juridisk makthavare. Därför är det som sedan hände desto mer glädjande.

Lambertz hade vid den här tiden ett mycket gott rykte bland vänner av rättssäkerhet, men det fanns ändå journalister som misstrodde hans beslut i fallet Quick. Researchern Sara Bull på SVT började läsa in sig på fallet och insåg snart att anmälarna haft rätt. På SVT var intresset för affären dock så lågt att hon fick göra research på fritiden. Två år efter Lambertz ödesdigra beslut började så Hannes ­Råstam granska fallet. Sara Bull kände nu att hon saknade tid och kraft att ro det svällande projektet i hamn, och lämnade därför tacksamt över hela sitt stora researchmaterial till Råstam. Detta gav honom en flygande start och Sara Bull var inte den enda som hjälpte till. I ett mejl beskriver Råstam arbetet med att avslöja Quickskandalen som en ”lång stafettkedja” där det fanns ”minst ett par tjog personer som givit mig ­material och som delgivit mig sina kunskaper, utan vilka mitt arbete inte varit möjligt.” I den stafettkedjan ingick Dan Larsson, Leif GW Persson, Jan Guillou, Jan Olsson, Thure Nässén, Lennart Lundmark, Anna-Clara och Björn Asplund, ­advokat Pelle Svensson, Ruben Höglund (pappa till ett av Quicks påstådda offer), advokat Kerstin Koorti och många andra.

Hannes Råstam var tacksam mot dem alla. När han och researchern Jenny Küttim 2008 som första journalister läste hela det enorma materialet från alla Quickutredningarna så var det projektet alltså egentligen resultatet av ett grupparbete som pågått ända sedan Dan Larsson skrev sin första skeptiska artikel om Quick mer än tio år tidigare.

Efter Hannes Råstams begravning tog jag själv över stafettpinnen och inledde det wallraffande som bland annat ledde till att Margit Norells, Sven Å Christiansons och Säters stora ansvar för katastrofen avslöjades.

Råstams första dokumentär om Quickskandalen sändes i december 2008 och efter det meddelade advokat Thomas Olsson att han skulle ansöka om resning för alla morddomarna. Lambertz gick omedelbart ut och försvarade sitt beslut från 2006. Råstams avslöjanden om att Bergwall matats med ledande frågor var enligt Lambertz inte mycket värda eftersom den misstänkte mördaren behövt just den sortens av hjälp för att kunna minnas sina brott. Lambertz trodde på bortträngda minnen: ”Domstolarna har varit väl medvetna om de speciella förhållandena bakom erkännandena, till exempel att de kom först efter många år och efter en process där Quick fick hjälp att ’återskapa minnen’. Detta har domstolarna tagit hänsyn till, liksom till det faktum att Quick ofta fick hjälpas på traven en hel del även vid rekonstruktionerna på brottsplatserna.” (Aftonbladet 2009-01-06)

Det såg ut som att rättsväsendet återigen skulle lägga locket på Quickskandalen. Men nu hände något överraskande. Sverige hade fått en ny riksåklagare som heter Anders Perklev. Efter att SVT sänt Råstams dokumentärer fick han in flera anmälningar mot van der Kwast och Penttinen för mened och tjänstefel. Perklev hade enkelt kunnat gömma sig bakom JK och strunta i alltihop.

Men det gjorde han inte. Han förklarade att det visserligen inte gick att utreda van der Kwast och Penttinen för tjänstefel och mened eftersom Lambertz redan gjort ”en grundlig genomgång” av den saken 2006, och tagit ett beslut som inte kunde överprövas. Men Lambertz hade inte prövat om det fanns skäl att ansöka om resning rörande någon av Quickdomarna, så den frågan skulle Perklev låta utreda. Han slog därmed Lambertz på fingrarna.

På RÅ:s uppdrag samlade överåklagare Björn Ericson vid enheten för polismål i Malmö ihop en grupp åklagare som i flera år detaljgranskade van der Kwasts och Penttinens arbete. Gruppen fick också till uppgift att granska Thomas Olssons resningsansökningar. Den första lämnades in i april 2009 och gällde fallet Yenon Levi. Efter några månaders granskning beviljades resning. Efter att tre hovrättsdomare och ytterligare en åklagare granskat mordutredningen i sammanlagt ett år friades Bergwall. Den här proceduren upprepades för varje morddom. van der Kwasts förundersökningar granskades av sammanlagt elva åklagare och femton hovrättsdomare, ett arbete som tog fem och ett halvt år. Slutsatsen blev alltid den samma: Sture Bergwalls erkännanden saknade all trovärdighet och om tingsrätterna hade fått veta hur hans historier kommit till så hade han aldrig dömts.

Thomas Olsson. Foto: Bertil Enevåg Ericson

När Thomas Olsson hunnit skriva fyra resningsansökningar och bara hade två kvar förekom åklagarna honom. De sista två ansökningarna, rörande dubbelmordet vid Appojauresjön och mordet på Charles Zelmanovits, skrevs sensationellt nog av chefsåklagarna Kristian Augustsson och Bengt Landahl. Deras kritik mot hur kollegan van der Kwast bedrivit sina mordutredningar var förödande. Bengt Landahl konstaterade att van der Kwast inte ens på ett trovärdigt sätt lyckats visa att Charles Zelmanovits var mördad. Allt pekade på att han frusit ihjäl i skogen efter att ha gått vilse på väg hem från en skoldans.

Ett tag såg det faktiskt ut som om det svenska rättssystemet skulle vinna förtroende på Quickaffären. Man erkände sina misstag och arbetade hårt och opartiskt för att reparera skadan. Det fanns dock en person som drog ned helhetsintrycket – Göran Lambertz.

Det visade sig nämligen att Lambertz var beredd att gå mycket långt för att slippa erkänna att han misskött sitt jobb när han 2006 – utan att sätta sig in i fallet – berömde van der Kwast och Penttinen och därmed i praktiken gjorde dem immuna mot åtal.

Hösten 2009 hade Lambertz slutat som JK och utsetts till domare i Högsta domstolen. Av Lambertz mejl framgår att han blev nervös våren 2012, när Sture Bergwall beviljats resning från fem av de åtta morddomarna. Nu inledde Lambertz ett regelrätt samarbete med van der Kwast, Penttinen och journalisten Gubb Jan Stigson. Den senare hade på 1990-talet skrivit runt 300, ofta idealiserande, nyhetsartiklar om Quickutredningarna och hade ett starkt incitament att försvara utredningarna. Tillsammans startade gruppen en kampanj för att övertyga allmänheten om att Sture Bergwall var seriemördare trots att morddom efter morddom revs upp. De slogs för att rädda sitt historiska eftermäle.

Under sommaren arbetade gruppen med två debattartiklar till DN. Där radade man upp vad man påstod var tio bevis för att Sture Bergwall mördat Johan Asplund, Therese Johannessen, Gry Storvik och Trine Jensen. Lambertz skickade även runt dokument i gruppen där han medietränade sig själv genom att svara på hypotetiska journalistfrågor som han hittat på:

”3. Försvarar du Christer van der Kwasts agerande? Han berättade inte om de båda svarta pojkarna som levde, han nöjde sig inte med en undersökning av de glasögon som återfanns invid Yenon Levi, han skällde ut en ung polis som hade ställt frågor som inte passade honom och han väckte åtal i Levi-ärendet trots att flera runt omkring honom hade sagt att det omöjligen kunde vara Quick som var mördaren. Ska det vara en hederlig och sanningssökande åklagare det?

[Christer, kan inte du senast måndag morgon skriva här hur du tycker att jag i korta ordalag ska försvara dig? Sedan tror jag att det är bra att jag inte försvarar dig i alla delar utan visar mitt oberoende genom att även kritisera en del. Men jag vill ge dig en rättvis behandling.]”

Listan över bevisen publicerades i DN i augusti undertecknad bara av Lambertz. Det mediala intresset var stort, men det visade sig direkt att resningsprocessen redan avslöjat alla de tio ”bevisen” som fabricerade eller värdelösa.

Detta kände Lambertz inte till, för han hade inte läst resningsdokumenten. När Svenska Dagbladet ställde kritiska frågor om de fem ”bevisen” i första artikeln kunde Lambertz inte svara:

”Till SvD säger Göran Lambertz att han inför debattartikeln satt sig in i fallen genom att samtala med Christer van der Kwast, tidigare förhörsledaren Seppo Penttinen och advokaten Claes Borgström. Han vill inte svara på några detaljfrågor kring de fem exempel på Bergwalls skuld i de tre, kanske fyra mord han tar upp i sin debattartikel.

– Jag kan inte det här materialet tillräckligt bra, jag tycker att detaljfrågorna ska ställas till van der Kwast eller Seppo Penttinen, säger Göran Lambertz.” (SvD 21 augusti 2012).

Lambertz hävdade sedan i mängder av intervjuer och debattartiklar att fallet Quick inte är en ”rättsskandal”. Exakt vad han menade med det förklarade han i en artikel i tidskriften Sans:

”Om han [Bergwall, min anm.] verkligen var oskyldig finns det inte mycket att diskutera: då är det utan tvivel fråga om ett mycket allvarligt misslyckande från rättsväsendets sida, en rättsskandal. Det ska absolut inte få hända att en person på grund av falska erkännanden döms för åtta mord. I så fall fungerar rättsväsendet utomordentligt illa.” (Sans nr 1/2013)

Att fallet Quick inte är en rättsskandal betydde alltså att Lambertz betraktade Bergwall som skyldig till morden.

Numera driver Göran Lambertz en förening som han kallar för ”Quicklaget” tillsammans med Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och Gubb Jan Stigson. De håller regelbundna möten i Stigsons stuga i Öje, Dalarna. Lambertz har även rekryterat professor Sven Å Christianson till gruppen. I samband med träffarna brukar Lambertz lägga ut gruppbilder på Facebook av sig själv tillsammans med männen han var satt att granska 2006. Till bilderna fogar han kommentarer som denna: ”Vi i Quicklaget är överens om att det kan ta några år innan de flesta förstått blåsningen.” (Lambertz på Facebook 2013-10-06).

Före jul mejlade jag justitierådet Marianne Lundius, som är Högsta domstolens ordförande, och frågade hur hon ser på Göran Lambertz kampanj. Lundius svarade oväntat rakt:

”Göran Lambertz agerande – i den mån han i dessa sammanhang uppfattas som en representant för domarkåren – riskerar att skada förtroendet för Högsta domstolen, andra domstolar samt synen på domare i allmänhet såsom sakliga och opartiska.”

Ett justitieråd kan inte avskedas ens av regeringen. Tanken med den konstruktionen är att hastiga demokratiska maktövertaganden inte ska kunna leda till att justitieråden i HD snabbt byts ut. Rättssamhället ska kunna försvara sig om demokratin plötsligt kantrar, och därför är justitieråden oavsättliga tills de fyller 67. Det sker i Lambertz fall om två år. Fram till dess måste vi bita ihop och gilla läget.

Själv kommer jag dock inte ifrån tanken att Göran Lambertz gett Thomas Quick-eran en kongenial avslutning. Hela katastrofen skapades av pseudovetenskap, sekterism och tro. Rättssystemet förmådde till slut släppa in rationalismen och förnuftstraditionen i Quickärendet och därför friades Sture Bergwall. Men i en stuga i Öje lever den gamla Quicksekten kvar. Där odlas den blinda tron på spöket Thomas Quick och numera leds alltså gruppen av en av det svenska rättsväsendets allra högsta representanter. Samma rättssystem som i så många år lät gruppgalenskapen runt Thomas Quick pågå. Det är inte det slut på Quickeran som jag hade önskat mig. Men kanske det slut som Sveriges rättsväsende förtjänar.