Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 04:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sensibel-dialog-mellan-saregna-teckentecknare/

Konstrecensioner

Sensibel dialog mellan säregna teckentecknare

Bild 1 av 4 Skulptur av Thale Vangen och målningar av Thea Ekström
Foto: Johan Österholm
Bild 2 av 4 Målning av Thea Ekström
Foto: Johan Österholm
Bild 3 av 4 Målning av Thea Ekström
Foto: Johan Österholm
Bild 4 av 4 Skulptur av Thale Vangen
Foto: Johan Österholm

I utställningen ”Teckentecknaren” på konsthallen Mint paras Thea Ekströms märkvärdiga målningar ihop med besläktade konstnärskap. Birgitta Rubin ser känsliga möten mellan egenartade visuella världar.

Tre decennier har förflutit men jag har fortfarande glasklara minnen av Thea Ekströms sällsamma målningar och teckningar, som Waldemarsudde lyfte fram 1990. 

Denna postuma, djupt fascinerande utställning innehöll även en porträttfilm, där vännen och kollegan Ragnar von Holten samtalade med konstnären mot slutet av hennes liv, då hon var svårt hemsökt av sjukdom.

”Det är magiska besvärjelser i vartenda tecken. De skyddar mig och min tillvaro som en törnrosahäck”, berättade Thea Ekström om sitt egenartade bilduniversum – nu återupplivat av den lilla konsthallen Mint i ABF-husets källare.

Målning av Thea Ekström
Målning av Thea Ekström Foto: Johan Österholm

Thea Ekström (1920–88) är huvudperson i grupputställningen ”Teckentecknaren”, som bygger på dialoger och släktskap. Ett nutida videoverk av Milena Bonilla och nyare skulpturer av Thale Vangen har sensibelt parats ihop med Eivor Burbecks experimentfilmer från 50-talet och Ekströms bildvärld från 1957–87.

Den är befolkad av gåtfulla väsen, drömlika vålnader och signifikativa ting, ihop med olika sorters monomat upprepade tecken, symboler och ord. Ristade eller tecknade med spröda, nerviga linjer. Oljemålningarna är uppbyggda av tunna lager färg och ristningar i den lackade ytan.

Ekströms bilder hänger kronologiskt längs väggarna i det största, långsmala utställningsrummet. Här finns ”tecken” och former som ekar i Thale Vangens särpräglade ”vingar”, byggda av råhud och broderade med gethår, vajande på stativ av trä.

Flera av Ekströms målningar är märkta ”Till Oscar”, konstprofessorn Oscar Reuterswärd, den andre av hennes två beskyddare. Thea Ekström beskrivs som en högst originell människa, tuff och fräck på utsidan men psykiskt (och fysiskt) skör, i perioder även skygg. Hon blev tidigt tvungen att stå på egna ben, och försörjde sig som allt ifrån dansös och krogpianist till fabriksarbetare. Hon var både religiös och vidskeplig, och kuskade i flera år runt med ett cirkussällskap, där romska sierskor lärde henne att spå i sump och lägga stjärna. För romerna är ormtecknet en positiv skyddssymbol, som går igen i Ekströms bildvärld, liksom vissa ord på romani.

Hon debuterade först i 40-årsåldern, efter att beskyddarna hjälpt henne att komma ur ett olyckligt äktenskap med en destruktiv filmproducent, som hindrade henne från att måla. Pikant nog samme man som medverkade till buskisfilmerna om Åsa-Nisse.

1968 deltog Ekström i ”Salong Annorlunda” på det forna Sveagalleriet (där Mint nu huserar), vilket uppmärksammas i en monter. Men hon fick också en kort internationell karriär, efter att von Holten introducerat henne för Paris surrealistkrets. I Ekströms bildvärld känner jag igen stereotypa surrealistsymboler som fåglar, speglar, fjädrar, trappor och valv. Men lägg till det hennes personliga symbolspråk och speciella teknik – och själva helheten är unik.

Stillbild ur Eivor Burbecks experimentfilm ”Iris” 1954
Stillbild ur Eivor Burbecks experimentfilm ”Iris” 1954 Foto: Eivor Burbeck

Än en gång bergtagen stannar jag framför en målning med en besynnerlig sprickbildning. Bakgrunden till verket sägs vara en spricka i ateljéväggen, som oroade Ekström så mycket att hon hängde över en skiva. Där målade och behärskade hon sprickan på sitt eget sätt, med en öppning mot himlen och kringgärdad av en slingrande orm, bevingade väsen och ”murar” av magiska tecken.

På utställningen finns även mer harmoniska bilder, tillkomna efter en solsemester. Här syns snäckor, fossiler och maneter, tillsammans med vågmönster och sanddyner uppbyggda av prickar. Efter en flytt till Solna dyker det upp höghuskomplex och fabriker med hotfulla utsläpp, som knyter an till 70-talets miljörörelse. 

Ekströms oroväckande spricka återkommer i Milena Bonillas verk ”Stone deaf”. En poetisk videoloop, där kameran går nära inpå Karl Marx gamla gravsten. Den är övergiven sedan flytten av kvarlevorna till en mer central plats och ”invaderad” av naturen. Växtligheten bryter sig in stenen och insekter kryper runt i den symtomatiska sprickbildningen.

Efter Thea Ekström är det dock Eivor Burbeck (1926–65) som fängslar mig mest. Även hon lär ha varit en speciell personlighet, som 1954 debuterade med en diktsamling. Då var hon redan aktiv i Arbetsgruppen för film, som introducerade experimentfilm. Burbeck skrev också filmkritik i tidskrifter och dagstidningar som Dagens Nyheter, men dog i förtid under mystiska omständigheter. 

Mint samarbetar sedan tidigare med Stiftelsen Filmform, vars arkiv bevarar och distribuerar konst- och experimentfilm. Filmform har nu tillhandahållit två kortfilmer av Burbeck, där hon själv skymtar förbi. 

”Sycadora” och ”Iris” blandar spelscener med animation och textfragment, där den drömska, spöklika stämningen känns igen från Ekströms bilder, likaså surrealistiska symboler. Rent tekniskt är filmerna mindre avancerade men desto mer egensinniga som bilddikter.