Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 23:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/seriemordaren-som-kom-in-fran-kylan/

Kultur

Seriemördaren som kom in från kylan

Seriemördaren är en av film- och tv-historiens mest seglivade figurer. Foto: Magnus Hallgren

Seriemördaren är en av film- och tv-historiens mest seglivade figurer. Uträknad gång på gång, men lyckas alltid komma tillbaka. I samband med premiären för Lars von Triers ”The house that Jack built” följer Mårten Blomkvists seriemördares spår i filmhistorien.  

Rätta artikel

Den här filmen vet ni:

Vi blickar upp mot ett stort, kusligt hus i mörkret på en kulle. Ljus från några fönster. Så hörs där inifrån ett skrik:

– Mother! Oh God! Mother! Blood! Blood!

Visst, det är Alfred Hitchcocks ”Psycho” från 1960.

Men det kunde vara mitt vardagsrum medan jag zappar mellan SvT Play, Netflix, HBO Nordic och andra förströelsedealare som sugit sig fast som iglar på mitt bankkonto:

– Mamma! Blod! Blod!

Det väller ur tv-skärmen som ur hissen i ”The shining”. Mördares grin anas bakom varannan titel, känns det som. ”Dexter”, ”Fallet”, ”Bron”, ”You”, ”La Mante”, ”Making a murderer”, ”Nurses who kill”, ”Manhunter” - blod har blivit underhållningsindustrins olja, det borras efter det på inspelningsplatser över hela världen.

Anthony Perkins i ”Psycho”. Foto: Rights Managed

Hur gick det till, hur blev vi så tillvanda? Varifrån kommer alla lemmar och avhuggna huvuden som hopar sig på vardagsrumsmattan?

Lars von Triers seriemördarepos ”The house that Jack built” kan få en att börja undra. På filmfestivalen i Cannes förra våren provocerades publiken av Matt Dillons seriemördare Jacks framfart. Djur och barn blev offer. Äcklade besökare gick från visningen. Kritiker skrev att den jävla von Trier bara skulle se hur mycket våld publiken tålde.

Ja, von Triers film var en chock. Det var en chock att se att en seriemördarfilm fortfarande kunde provocera. Säga vad man vill om ”The house that Jack built” men den gör tydligt hur seriemördaren på några decennier nästlat sig in hos oss och kommit oss nära. Seriemördarna har blivit rumsrena. Det är så vi vill ha dem. Så här förfärlig, som i ”The house...”, vill vi numera inte se vår kära dråpare gestaltas.

Seriemördaren har haft en vacklande ställning i filmhistorien. Hitchcock gjorde flera filmer om seriemördare; hans stumfilm ”The lodger: A story of the London fog” (1926) betraktas som den första riktiga Hitchcockfilmen. I den hemsöks London av en utstuderad seriemördare. Han dödar endast blondiner, och endast på tisdagar. Ritualer har alltid varit viktiga för seriemördare.

Titelrollen, en mystisk inneboende som väcker värdfamiljens misstänksamhet, gjordes av Ivor Novello, en av tidens stjärnor, hans namn lever i Storbritannien vidare i bland annat ett pris och en teater, och filmen blev en succé.

Det finns flera seriemördarfilmer som är höjdpunkter i filmhistorien. Tysken Fritz Langs ”M” från 1931 är ett måste för alla filmintresserade. Peter Lorre gjorde barnamördaren som härjar i en tysk stad. Polisen letar i varje vrå efter honom, vilket gör att stadens brottslingar inte får arbetsro. De går ihop för att fånga in mördaren.

”M” - den kriminelle som först identifierar Lorre sätter i smyg ett ”M” för mördare på hans rock - är fortfarande en av de mest intelligenta seriemördarfilmer som gjorts. Brotten sker aldrig framför kameran, istället får vi förstå vad som hänt när till exempel en flickas boll rullar ut från ett buskage och stannar. Åsynen av ett barns boll blev ett av filmens starkaste och otäckaste ögonblick, precis som Lang tänkt. En prestation är också att trots brottens gruvlighet får Lang och Peter Lorre publiken att leva sig in i mördarens fasa när han inser att en mobb jagar honom. Brottslingarnas sätt att skipa rättvisa får i filmen drag av nazisternas beteende.

”M”, inspirerad av verkliga händelser, har beskrivits som alla seriemördarefilmers förlaga. En annan milstolpe är just Hitchcocks ”Psycho”, med sin ambition att förstå en kvinnomördares förvridna logik. Man kan diskutera om ”Psycho” handlar om en seriemördare, men inspirationen till boken som var underlag hade författaren Robert Bloch hämtat från ett rättsfall med en man som antogs ha många liv på sitt samvete.

”M” och ”Psycho” är erkända mästerverk men de är också exempel på att seriemördarfilmer alltid varit problematiska. ”M” blev i Sverige först totalförbjuden av Statens biografbyrå, och sedan frisläppt i hårt nerklippt skick. ”Psycho” fick premiär med nästan fem minuter bortklippta, och släpptes fri först 1969. Censurkortet för ”Psycho”, med beskrivningar av sådant som måste kortas, ger en bild av problemet: ”1. Duschmordet på flickan (bilder av knivhugg, blodflöde, närbilder av stirrande öga och större delen av bilderna av flickans stelnade ansikte)...”

Censorerna tyckte att Hitchcock otillbörligt gottade sig åt mordet.

Ordet ”seriemördare” började enligt Svensk ordbok användas 1984. Innan dess talade man om ”lustmördare”. Det är just det, detta är filmer om människor som finner det lustfyllt att mörda. Det är lätt hänt att verken uppfattas som smaklösa, ett frossande i våld och grymheter. Då kan kritiken bli hård. 

Den engelska regissören Michael Powell hade sedan 1930-talet ihop med kompanjonen Emeric Pressburger byggt upp ett fint anseende med titlar som den till balettmiljö förlagda ”De röda skorna” (1948) och operafilmatiseringen ”Hoffmanns äventyr” (1951) när han 1960 vill prova något nytt. 

Då - ”Psycho”-året - gjorde Powell på egen hand ”Peeping Tom - en smygtittare”, om en störd ung man som dödar kvinnor och filmar deras kvalfyllda sista ögonblick. Filmen möttes med ursinne. Powells karriär hämtade sig aldrig, han slutade i stort sett att filma. I Sverige visades ”Peeping Tom” på bio först 1973, sedan det genom åren gjorts tre misslyckade försök att få den godkänd för offentlig visning.

Den som gjorde film om lustmördare kämpade länge i uppförsbacke. Så sent som 1992 totalförbjöd svenska censuren ”C'est arrivé près de chez vous” (”Man bites dog”), en av tre belgiska filmskoleelever gjord svart komedi om en fåfäng massmördare vars verksamhet följs av ett filmteam. Filmen, som vunnit pris i Cannes, blev omdebatterad inte bara i Sverige. Idag framstår den som harmlös, med våld som visserligen är groteskt men aldrig avsett att tas på allvar. 

Hitchcock skaffade sig med tiden en sådan ställning och sådan image att han kunde dra på med riktigt utdraget gurglande strypmord i ”Frenzy” (1973, fortfarande en av de bästa seriemördarfilmerna) utan att censuren gjorde mer än himlade med ögonen och lät filmen slippa igenom. 

”Stryparen på Rillington Place” med Judy Geeson, Richard Attenborough från 1971. Foto: Courtesy Everett Collection

Enklare filmare fick tänka på att anstränga sig för att framstå som seriösa. Engelska ”Stryparen på Rillington Place” (1971), regisserad av amerikanen Richard Fleischer, berättade om ett fall som bidrog till att landet avskaffade dödsstraffet. Richard Attenborough spelade seriemördaren Christie, som tog livet av sin granne Timothy Evans - John Hurt i en tidig insats - hustru Beryl och deras lilla dotter. Evans dömdes och hängdes för morden. Bakom ”Stryparen...” fanns onekligen en respektabel avsikt, filmen skulle tjäna som argument mot dödsstraffet.

Det vände med ”När lammen tystnar” 1991, Jonathan Demmes filmatisering av Thomas Harris thriller om den unga FBI-agenten Clarice som i jakten på en seriemördare tar hjälp av den diaboliska, inspärrade seriemördaren Hannibal ”The cannibal” Lecter. Med känsla för stil och två respekterade stjärnor, Jodie Foster och Anthony Hopkins, som var lysande ihop, fick Demme en bred publik att svälja en historia om mördare som åt och flådde sina offer.

Hade Alfred Hitchcock inte redan varit död i drygt tio år så hade han dött av avund när han såg hur Demme lyckades göra det respektabelt att gå och se en film med en mördare SOM SLICKADE SIG OM MUNNEN när han tänkte på att äta människolever. Både kritik och publik föll för ”När lammen tystnar”. Den blev tredje filmen i filmhistorien, efter Frank Capras ”Det hände en natt” (1934) och Milos Formans ”Gökboet” (1975) att vinna alla de fem finaste Oscarpriserna: bästa film, bästa regi, bästa manus och bästa manliga och kvinnliga huvudrollsinnehavare.

Med ”När lammen tystnar” kom seriemördaren in från kylan. Hannibal Lecter blev stilidealet. Hemska dåd i kombination med suverän självbehärskning, det var den perfekta seriemördar-looken. Den har stått sig. TV-serien ”Bron” (2011-2018) började med en kropp kluven vid midjan och blev inte mindre makaber vartefter den fortskred. Men seriens mördare kommunicerade alltid i sval ton och hade höga tankar om sig själv och sina motiv. 

Kriminalteknikern Dexter (Michael C Hall) i serien med samma namn (2006-2013) var själv seriemördare, men ordningsam och prydlig, vilket ofta stod i kontrast till offrens depraverade livsstil. ”Jag skulle aldrig kunna ge mig på barn...Jag har mina principer.”, säger Hall, samtidigt som han gör sig redo att med piggt surrande sticksåg leva ut sin sadism på en fastbunden småpojksmördare.

I sedan 2018 sända Netflixserien ”You” arbetar mördaren/hjälten Joe (Penn Badgley) i en bokhandel. Med sitt renskrubbade utseende och sin smak för t-shirt, enkel skjorta och jeans kunde han vara med i någon gym-annons. För att göra än tydligare vilken svärmorsdröm Joe är, har han fått en kollega som är plufsig, skäggig och grovkornig. När Joe haft en elegant liten flirt med en litteraturintresserad ung studentska (Elizabeth Lail), sticker hans kollega ut huvudet från kontoret och trumpetar:

– Hon var på dig HÅRT --- Jag skulle googla henne av bara satan nu!

Då Joe upptäcker att denna väna unga kvinna, Beck, har en pojkvän som är ett egocentriskt, svekfullt, snortande överklasslyngel, förstår vi alla att här har vi någon man inte ska sälja en livförsäkring till.

Marilyn Nash och Charlie Chaplin i ”Monsieur Verdoux” Foto: Rights Managed

Seriemördaren fascinerar som paradox, på en gång vildsint och oberörd. Åren e L - efter Lecter - har seriemördare på film och tv fått ett inte så lite teatraliskt drag. Han - som det vanligen är - har inte så mycket släktskap med stammande Norman Bates från ”Psycho”. Det är lättare att i dagens seriemördare se de komiskt korrekta avdagatagarna från svarta komedier som Charlie Chaplins ”Monsieur Verdoux” (1947) eller den lysande brittiska ”Sju hertigar” (1949). Den moderna seriemördaren är, för att damma av ett gammalt adjektiv, camp.

I händerna på dessa pedantiska seriemördare blir det som var för mycket för en trettio år sedan inte längre för mycket. Vi lyder rättsläkarens uppmaning att titta noga på avkapade fötter, eller knopen på struphuvudet, såväl i fiktionen som i true crime-berättelserna, med sina montage av skolfoton och gryniga bilder från födelsedagskalas.

Det bygger på att film- och tv-serieskapare förfinat tekniken att ta sadismen ur seriemordet, eller åtminstone tunna ut den. När Lars von Trier struntar i det, och bara ställer dödande i centrum i två och en halv timme, är det som om vi i ett nu förflyttas en sextio år tillbaka i tiden. Hans nya film är ”...sjuk och våldsam och sadistisk” (New York Times) och ”pretentiöst kejsarens-nya-kläder-jippo” (rogerebert.com).

Det låter nästan exakt som då ”Peeping Tom” recenserades av brittiska kritiker 1960: ”perverst nonsens”, ”tomt och depraverat”. Välkommen tillbaka, gamla hatade seriemördarmonster. Jag hade nästan glömt att du fanns.

 

”När lammen tystnar”. Foto: ©Orion Pictures Corp