Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Serieroman. Suveränt om svultna själar

Det samtida serieberättandets gudmoder är tillbaka med en ny serieroman. Resultatet är en grym uppgörelse med vardagens normer.

Åsa Grennvall
”Deras ryggar luktade så gott”
Syster förlag

”Dialogen och händelseförloppet hade tjänat på att inte spetsas till på det här sättet utan berättas på ett verklighetstroget sätt.”

Jenny gör ett misslyckat försök som dramatiker och håller en första läsning med skådespelare. Publiken tror inte på vad de hör. En pjäs där en mamma bränner sin flickas brev, beskriver sitt barn som en besvikelse och kastar sig i armarna på den man som antastat dottern? Det är bara för absurt. Den som levt ett liv med så låg trovärdighet som Jennys ska inte skriva självbiografiska pjäser. Ingenting finns egentligen att rapportera från hennes barndom, ingen misshandel eller incest. Bara en uppväxt i komplett försummelse. Det är som ett kallt experiment: Vad händer om vi odlar en liten människa i komplett steril miljö – utan kontakt, omsorg eller närhet?

”Deras ryggar luktade så gott” (en titel som får sin grymma förklaring) är en uppgörelse med den vardagliga norm som säger att familjen, särskilt stackars lilla mamma, alltid förtjänar en chans till. ”När mammor dör,/ då förlorar man/ ett av väderstrecken” skriver Göran Tunström i en älskad dikt. Men Grennvalls huvudperson Jenny har aldrig haft några väderstreck, bara två regler att förhålla sig till: Fråga aldrig om hjälp och var aldrig till besvär.

Åsa Grennvall är något av en gudmoder i samtida serieberättande och har gått strax före den framgångsvåg för genren vi ännu inte sett kulmen på. När hon nu ger ut sin nionde serieroman på eget förlag, det nystartade Syster som drivs tillsammans med tecknarkollegan Sofia Olsson, är förväntningarna således stabilt höga. Och tryggt så: Med naivistiska linjer och ett kantigt spel mellan ljus och svärta gestaltar Grennvall barnets utsatthet på ett lika suveränt som sakligt sätt.

Den utsvultna själen som inte minst med konstens och kulturens hjälp trots allt tar sig upp i vuxen ålder, gör det genom spiraler av depression, våld och destruktiva relationer – teman som präglat stora delar av Grennvalls författarskap. Den våldsamma pojkvännen från ”Sjunde våningen” (2002) – han som tuggar på hennes knogar, om ni minns – dyker upp igen och sätts i nytt sammanhang. Och den cyniskt förkrympta kvinnan från Grennvalls förra bok, ”Elfriede – en dystopi” (2011), kan betraktas som en bild av Jennys möjliga framtid. Med föräldrar som aldrig ens rört vid henne talar den frånskilda Elfriede om hur hennes egna barn hatar henne: ”Jag vet att jag är en usel mor. Men kanske kan de se mig som ett funktionellt värddjur de levde i ett tag för att sedan gå vidare med sina liv.” Men där ”Elfriede” är en stilla undergångsberättelse är ”Deras ryggar..” annorlunda; till formen faktiskt en klassiskt uppbygglig saga.

Mer än i tidigare böcker placerar Grennvall ut vitsiga tidsreferenser, här från 70- och 80-talets svenska folkhem – det somliga älskar att hänvisa till som ”DDR-Sverige”. Charmigt, men det bryter också berättarlinjen. Kanske är inslagen en parallell till huvudpersonens tendens att vifta bort ångesten innan omgivningen tröttnar. Eller rent av ett sätt att muta läsaren med nostalgiska detaljer, för att sedan locka henne vidare in i mörkret. Det är i så fall inte nödvändigt – vi följer efter, utan att tveka.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.