I början av 1990-talet bodde Sigrid Rausing på en nedlagd estländsk kolchos. Hon hyrde en lägenhet med blodfläckad madrass, tvättade både sig och lakanen i en hink och åt kålsoppa med gammalt bröd medan hon samlade material till sin doktorsavhandling i socialantropologi. Tjugo år senare ger Tetrapakarvtagaren ut en memoar om sitt estländska år, baserad på dagboken hon skrev som ung.