Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 02:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/silvia-avallone-jag-ar-vittne-till-nagot-som-vi-aldrig-kommer-att-glomma/

Kultur

Silvia Avallone: ”Jag är vittne till något som vi aldrig kommer att glömma”

Bild 1 av 3 Napolitaner i karantän tillbringar kvällen den 13 mars med att sjunga och spela tillsammans från balkongerna.
Foto: Napoli/Giacomino/Ropi
Bild 2 av 3 Napolitaner i karantän tillbringar kvällen den 13 mars med att sjunga och spela tillsammans från balkongerna.
Foto: Napoli/Giacomino/Ropi
Bild 3 av 3 Silvia Avallone.
Foto: Tomas Ohlsson

Man har försökt övertyga oss om att allt som räknas är det man äger och det som drar ögonen till sig, det enda som räknas är jaget. Men coronaviruset har visat att det inte är sant, skriver den italienska författaren Silvia Avallone i ett öppet brev till alla unga.

Jag har också varit tonåring och minns den där ohejdbara och uppkäftiga energin som trycker på inifrån och får en att röra på sig och testa gränser, ibland saknar jag den till och med. Men jag minns också tydligt sommaren när min mormor dog.

Jag var tretton år och mitt liv var ett verb: gå ut. Från morgon till kväll var jag ute, gick bara in för att äta, sa snabbt hej till mina föräldrar och var nere vid havet hela dagen, så långt som möjligt från alla vuxna. Om någon hade tvingat mig att stanna hemma skulle jag ha skrattat. Vad ska jag sitta inne för? Jag kan väl inte missa världen nu? Allt har ju bara börjat och jag är urstark!

Kärlek och vänskap var inga abstrakta begrepp, det var kroppar. Att gå hand i hand var en programförklaring. En kyss var något stort. Att sticka i väg med någon på en moppe var det bästa som fanns. Den där augustidagen hängde jag med de andra i parken eftersom det var mulet. När min pappa plötsligt dök upp himlade jag med ögonen: Vad är det nu, då? Och blev förbannad: Han vet ju att mina kompisar är här. Han stannade ungefär tio meter bort och bad mig komma. ”Mormor är död”, sa han. Jag var sminkad, hade snickarbyxor på mig och hade nästan blivit tillsammans med killen jag gillade. Vad betydde det att mormor var död? Hur kunde något sådant hända när jag var så lycklig?

Jag avbröt min sommarlovstillvaro och gick in till min mormor Bice som jag hade varit hos så många eftermiddagar efter skolan, såg hur hon låg där stel och kall i sin säng. Jag strök henne över kinden. Sen gick jag ut och hörde borrandet när kistan sattes igen. Jag följde henne till kyrkogården och såg på när hon placerades i en gravnisch, och sen stod jag kvar där och grät eftersom det inte fanns något mer att göra.

Till parken gick jag inte på flera år. Döden förändrar allt för alltid, även om man inte ser den och förstår den.

● ● ●

Det finns en annan händelse från min tonårstid som jag vill berätta om för att ni kanske kan ha nytta av den nu: hur jag upptäckte Historien. Det var sensommar igen eller tidig höst: den 11 september 2001. Jag var sjutton år och naturligtvis var jag jämt ute och drog runt. Vad var viktigt för mig under den perioden? Min kille, mina tjejkompisar och mina betyg – kort sagt saker som var enbart mina. Men den eftermiddagen hade jag gått in på en bar och råkat få syn på en tv. I rutan visades bilder som såg ut att höra hemma i den senaste storfilmen från Hollywood, men de var verkliga. Människor dog i direktsändning, störtade rakt ner framför ögonen på mig. Jag såg hur World Trade Center rasade och kan fortfarande känna rädslan, maktlösheten och chocken inpå bara skinnet. Det är det Kant kallar för det sublima: när man upptäcker att man bara är en liten prick och att Historien med stort H är oändligt mycket större än det pyttelilla h:et i ens egen historia. Men ändå ingår man i den.

Jag har ofta tänkt på 11 september under de här dagarna. Precis som då kan jag inte slita mig från nyhetsflödet, jag läser tidningarna hela tiden och när det är dags för tv-nyheterna kastar jag mig över fjärrkontrollen. Sjuttonåringen finns kvar inom mig, sitter hopkrupen längst inne i kvinnan som oroar sig för nära och okända gamla, för alla med nedsatt immunförsvar, för dem som kämpar med andningen, för dem som sliter under långa skift på sjukhusen och för hela vår uppochnervända tillvaro, och när hon inser de oerhörda följderna av viruset blir hon förundrad. Också när jag sitter instängd hemma är jag vittne till något som kommer att beskrivas i böcker och som vi aldrig kommer att glömma. Jag tänker inte ta till något av de ord som är avgörande för vuxna just nu, men som ni skulle sucka åt på samma sätt som jag suckade när jag var sjutton: mogen och ansvarsfull. Jag ska använda ett annat ord: målmedveten. När Historien kommer måste man samla mod och stå pall. 

Jag vet att Historien den här gången, till skillnad från 11 september, inte går att se. När jag tittar ut genom fönstret är det helt öde. På morgnarna stiger jag upp och skräms av tystnaden i mitt kvarter – jag hörde alltid hur ni pratade onödigt högt på väg till skolan. Ni störde mig när jag skrev, men nu skulle jag ge nästan vad som helst för att få höra era röster. Jag saknar alla, inte bara min familj och mina vänner utan dem som jag såg som hastigast utanför min dotters förskola och mötte på gatan. Jag saknar andra människor.

Man har försökt övertyga oss om att allt som räknas är det man äger och det som drar ögonen till sig, det enda som räknas är jag. Men coronaviruset har visat att det inte är sant.

På sätt och vis är det här verkligen ett oväntat bakslag för vår tid, och särskilt för er. Ni har vuxit upp med myten om synlighet till varje pris, med en bild- och videokult, och när ni möter Historien för första gången är den osynlig. Ändå, och just därför, tycker jag att det här är det bästa tillfället att bryta mot regler. Och då menar jag inte myndigheternas föreskrifter – den som gick ut nu skulle inte vara olydig på något konstruktivt sätt och dessutom vore det hänsynslöst eftersom det är detsamma som att utsätta människor för fara, dem som vi saknar, oss själva och dem som bildsamhället har tvingat ut i skuggan, alltså de mest sårbara. Vi ska sikta mot rätt mål: att bryta mot reglerna för vårt tidigare liv.

Det liv där det var obligatoriskt att verka lycklig och skylta med det, där det synliga hade fått alldeles för stor makt och konkurrensen var total. Där vi hela tiden var tvungna att prestera ännu bättre och uppnå ännu mer. Vad ska vi nu göra med detta överflöd av sken och yta, vad tjänade vi på att vara alltför egocentriska? Vi måste bli medvetna om att det osynliga har mycket större kraft.

Det vi upplever syns inte. Det vi är syns inte. Önskningar, hemligheter och tankar, själva själen syns inte. Vill ni ha ett sakligt råd? Lämna inte nätet helt och hållet, men för en privat dagbok vid sidan av den offentliga. Riv ut en blank sida ur en anteckningsbok och skriv ner det ni har inom er. Inte för att andra ska gilla det eller för att ni ska ha nytta av det. Bara för er egen skull, utan något annat syfte än att lära känna er själva. Ni har ju gott om tid. Man kan slösa bort veckor på att sitta vid sin skärm och spela eller ta sig an en ny utmaning: att förstå vem man är och vad man längtar efter att bli.

Och låt oss ta upp kontakten med de andra, inte för att de ska titta på våra foton utan för att skapa riktiga samtal. Skriv till era kompisar, era pojkvänner och flickvänner, men inte korta och lösryckta meddelanden, det är alldeles för lätt att kommunicera på det sättet. Jag har också chatkonversationer fulla med röstmeddelanden som jag aldrig mer kommer att lyssna på eller som jag lyssnar igenom medan jag fyller diskmaskinen. Nej, det handlar om att säga något till en person som betyder mycket, något som är äkta och bestående och som man måste anstränga sig för att få fram, men som går att läsa om tjugo år. Ni måste hejda livet, det får inte bara rinna i väg som vatten. Jag vet att man behöver ord för att klara det, rätt ord. Och det får man av att läsa. Ni tycker att det verkar tråkigt, men det ni har fått höra om böcker är inte sant. Romaner är inga säkra platser, det händer alla möjliga farliga och upprörande saker där. Och nu när man inte kan gå ut har ni ju inget att förlora, det är den perfekta förutsättningen för att våga.

Ni har kroppar som håller på att explodera, jag vet, och ni längtar efter att vara nära andra kroppar. Ni vill ha starka upplevelser och gå över gränser, åldern kräver det. Jag vet inte hur det är med er, men när jag har varit ute på nätet i timmar och skrollat längs sida efter sida utan att se något känner jag mig tommare. Om jag i stället dyker ner i en roman som jag gillar och blir uppslukad av känns det i hela kroppen. Och ni kan förstås ägna er åt många andra saker som kräver att man utvecklar fantasin: musik, måleri, film, skulptur. Om ni inte är hungriga, om ni inte saknar något får ni ingen drivkraft för att odla kreativitet och talang. Till och med kärlek växer av frånvaro. Märker ni hur mycket världen behöver er nu när ni inte längre har den inom räckhåll? Och hur mycket ni behöver den?

● ● ●

Coronaviruset kom och rev ner allt: vården, ekonomin, vardagslivet, våra vanor, kramar, arbetslivet, vår självsäkerhet. Det verkar som om den drabbar vuxna och de allra äldsta hårdare, precis som i Niccolò Ammanitis roman ”Anna” (ja, det är en uppmaning att läsa den), men det innebär inte att tonåringar och barn kan känna sig säkra. Sköra har vi blivit allihop: förvirrade, rädda och oroliga. Men egentligen har vi alltid varit det. Viruset har avslöjat oss och det vore bra om vi kunde använda det till att göra oss fria – sluta försöka bevisa saker och i stället hjälpa varandra. Det är ett okänt virus och vi vet inte hur länge det kommer att finnas kvar och hur det kommer att förändra oss, men vi kan välja att mellan fyra väggar pröva saker som vi inte hade kunnat drömma om förut.

Ett sista råd: ring till era morföräldrar och farföräldrar. Jag skulle göra det om det gick. Särskilt till min mormor Bice. Jag skulle säga: Har du sett vad som händer, mormor? Hade du någonsin kunnat föreställa dig det? I mitt hjärta gör jag plats för hennes svar. När jag bestämmer vad som är viktigast utgår jag från det tomrummet.

Översättning från italienska: Johanna Hedenberg

Texten är tidigare publicerad i Corriera della Sera

Läs mer: 

Björn Wiman: Coronakrisen i Italien visar att även ett modernt och upplyst samhälle kan tappa kontrollen 

Italiens största stjärnor samlas under budskapet: ”Stanna hemma”