Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Amason: ”Sky city”

Nisse Törnqvist, Pontus Winnberg, Amanda Bergman, Petter Winnberg och Gustav Ejstes i Amason.
Nisse Törnqvist, Pontus Winnberg, Amanda Bergman, Petter Winnberg och Gustav Ejstes i Amason.

Supergruppen Amason har fler kommunikationsmöten än konserter och gör rock som inte har något behov av att rocka. Albumet ”Sky city” är bräckligt, hoppfullt och lysande.

Pop
4

Amason
”Sky city” (Ingrid)

Skivbolaget och musikerkollektivet Ingrid, som bildades 2012, är nästan som en dröm för bra för att vara sann: etablerade och framgångsrika artister som Lykke Li, Miike Snow, El Perro del Mar, Joakim Åhlund, Idiot Wind, Peter Bjorn and John och Dungen går plötsligt ihop för att välja kollektivt mys framför individualistisk karriärism och varumärkesbyggande.

Artisterna är måna om att lyfta fram det avslappnade och spontana i projektet. När Lykke Li blev intervjuad av DI Weekend i fjol hyllade hon vardagen i Ingrids inspelningsstudio: ”Det är underbart att gå dit och bara hänga. Man sjunker ned i en bönkudde och snackar med andra musiker i andra bönkuddar, någon som har tjejproblem, någon som kvällen innan tagit för mycket syra.” Även detta är givetvis en form av varumärkesbyggande, men kanske främst ett uttryck för ultraprofessionella musikers romantiska bild av en enklare, mindre kravfylld och mer lustfylld tillvaro.

Samtidigt är det uppenbart att det blir svårt för en samling människor med framgångsrika karriärer att hålla ihop som en enda familj. Amason är en supergrupp som skapades genom Ingrid, med fem medlemmar från fyra olika band, och alla är givetvis upptagna på var sitt håll. ”Vi har spenderat väldigt lite tid ihop med att spela musik och haft fler kommunikations­möten än konserter”, sade Amasonmedlemmen Amanda ”Idiot Wind” Bergman nyligen i en intervju med Spotify. ”Vi har Skypat oftare än vi spelat.” Är det organiska, spontana och härliga bara en fasad?

Ja och nej. För oavsett hur sällan Amason träffas fysiskt, och oavsett hur länge gruppen eller projektet Ingrid kommer att hålla, så låter Amasons musik alldeles fantastiskt. Debutalbumet ”Sky city” – fin titel för övrigt, de måste göra vågen på Arlanda – är ett konkret bevis på att allt inte bara var en illusion. Skivan är en manifestation av allt som Ingrid står för, allt det som kollektivets medlemmar belåtet har talat sig hesa om.

Gruppens styrka ligger framför allt i kraftfältet som uppstår mellan dess två mest olika medlemmar. Gustav Ejstes från nyproggpionjärerna Dungen som i början av nollnolltalet förtrollade hela indievärlden med mjukt jordnära sväng, muntra elgitarrer och älvlika tvärflöjter. Och låtskrivaren och producenten Pontus Winnberg, ena halvan av Bloodshy & Avant (som har skapat hitlåtar åt Britney Spears och Madonna) och en tredjedel av den påhittiga popgruppen Miike Snow, och expert på perfekt skulpterade melodier och glimrande moderna arrangemang.

Det är som att komma över ett hemligt samarbete från 1975 mellan Träd, Gräs och Stenar och ABBA. En syntes av vild kärvhet och honungslen verklighetsflykt.

Om det är Ejstes och Winnbergs förenade olikheter som gör Amasons musik intressant så är det Amanda Bergmans sång som får den att lyfta och gripa tag i lyssnaren. Hennes djupa stämma är full av personlighet men befriad från manér, den koncentrerar musiken och får allt att kännas intimt, hur välproducerade låtarna än är. Allra tydligast hörs det i ”Ålen”, Amasons bästa låt, som tyvärr, av någon obegriplig anledning, inte tagits med på skivan.

Att den singeln saknas är också den enda invändningen mot detta lysande album. ”Sky city” är musik som låter snäll i ordets bästa bemärkelse: välvillig, inkännande, öm. Inte kaxig men inte heller mesig. Det är rock som absolut inte har något behov av att rocka, bara ta en första promenad efter en sjukskrivning och njuta av varje andetag i den friska luften. Här finns ingen melankoli, bara en bräcklig hoppfullhet.

Bästa spår: ”Clay birds”

Fem supergrupper vi minns.

1 Crosby Stills Nash & Young

CSN är ett väldigt bra bandnamn. De blev CSNY när Neil Young (bilden)1969 anslöt till man-med-gitarr-trion bestående av David Crosby från The Byrds, Stephen Stills från Buffalo Springfield och Graham Nash från The Hollies. Många fina låtar med ljuv stämsång, lyssna till exempel på ”Helpless”.

2 Crooklyn Dodgers

Till soundtracket till en Spike Lee-film gick Buckshot, Masta Ace och Special Ed ihop för låten ”Crooklyn”, producerad av A Tribe Called Quest. Ett nytt Crooklyn Dodgers bestående av Jeru the Damaja, O.C., Chubb Rock och DJ Premier gjorde den ännu starkare ”Return of the Crooklyn Dodgers”.

3 Christina Aguilera, Lil’ Kim, Mýa & Pink

Denna pop-hiphop-r’n’b-kvartett gjorde bara en låt, och den var inte så himla bra heller (en cover av Labelles ”Lady Marmalade” 2001), men vilket gäng! Hitlåten producerades och gästades dessutom av Missy Elliott (bilden). One big room full of bad bitches, som Kreayshawn hade sagt.

4 The Good, the Bad & the Queen

Damon Albarn från Blur, Paul Simonon från The Clash, Simon Tong från The Verve och afrobeatlegendaren Tony Allen gick ihop för att göra ett album 2007, och det blev faktiskt otroligt bra. Albarn och Allen skapade senare supergruppen Rocket Juice & the Moon med Flea från Red Hot Chili Peppers.

5 Burial, Four Tet & Thom Yorke

Den ekande melankolins mästare Burial är det bästa som har hänt brittisk musik detta årtusende, och folktronicapionjären Four Tet är en lika begåvad och fascinerande figur. När de gick ihop med Thom Yorke från Radio­head 2011 överglänste de lätt Yorkes andra supergrupp Atoms For Peace.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.