Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Andrea Tarrodi: ”Highlands - Cello concerto”

Andrea Tarrodi är en stigande svensk tonsättarstjärna. Hon har bland annat varit hustonsättare i Sveriges Radio P2 och tonsättarprofil hos Västerås sinfonietta som också spelar på nya skivan.
Andrea Tarrodi är en stigande svensk tonsättarstjärna. Hon har bland annat varit hustonsättare i Sveriges Radio P2 och tonsättarprofil hos Västerås sinfonietta som också spelar på nya skivan. Foto: Louisa Sundell

Andrea Tarrodi är en av landets mest om­talade unga tonsättare. Nya cd:n är ett urval av ­hennes mest lyskraftiga orkesterverk. Hon är inte bara vän med havet och bergen utan också med vindarna.

Nutida konstmusik
5

Andrea Tarrodi

”Highlands - Cello concerto”

Jakob Koranyi, Västerås sinfonietta med flera

(dB Productions/Naxos)

När Andrea ­Tarrodi häromåret fick en beställning på en konsert för orkester av Norrköpings symfoniorkester fick hon idén till musiken i sitt dagliga simmande, där hon avslutar varje pass med att sjunka till botten – för att sedan i lugn och ro stiga mot ytan. För någon månad sedan var det dags för uruppförandet av ”Ascent” som verket kom att heta och som just betyder ”att stiga”. En musik som med oceaniskt upplösta klanger från kontrabasar och kontrafagotter startar som ur en djuphavsgrav. Och som med väldiga kraftrörelser stiger och stiger tills den bryter igenom ytan och kastar sig vidare mot land. För att där, i konfrontationer med ett urbant färgat kaos, hitta ett nytt ställe att stiga vidare på – men då med siktet inställt mot den höga och fria rymden.

Samma stigande känsla, fast i en mycket mindre skala, finns också i hennes senaste kammarverk ”The world of Rousseau” som fick sitt uruppförande under festivalen Kompfest i Malmö för bara ett par veckor sedan (se DN 18 april). Ett verk komponerat för gitarr och blockflöjter som nyvaket kvitt­rande och upphetsat drillande laddar som ­inför ett stort och avgörande språng. Och vars hypnotiskt vackra klangvärld är direkt inspirerad av målaren Henri Rousseau surrealistiska djungelmotiv med sina exotiska fåglar i de slingrande grenverken. Tarrodi är nämligen inte bara ­besatt av fågelsång. Hon är även, likt ett flertal stora tonsättare och musiker genom historien, synestetiker som ofrivilligt ser färger och bilder i all musik.

På porträtt-cd:n ”Highlands” som nu anlänt och som samlat några av Tarrodis mest lyskraftiga orkester­verk finns dessa särdrag också närvarande: den lätta svikten uppåt, de intensiva lockropen och lätena och det surrealistiskt måleriska som ofta lockar till att läsa in berättelser i det rent instrumentala. Som i ”Camelopardalis” (2011) där en dröm om att stiga upp på en ­flygande ­giraff blir till en galen fantasyversion av ”Nils Holgerssons underbara resa”. Och i den av Mozart och Gil Evans inspirerade ”Serenade in seven colours”(2013) för blåsare och slagverk där färgskalan går från djupaste purpurblått till ett gulvitt skimmer. Samt i ”Lucioles”(2012) och ”Paradis­fåglar” (2008) där musiken tecknar drömlika bilder av ett myllrande liv i magiskt laddade biotoper.

Störst fallhöjd hittar man i cello­konserten ”Highlands” som ur­upp­fördes av Jakob Koranyi och Västerås Sinfonietta 2014. Ett verk som är inspirerat av den skotska atlantkusten och dess stelnade klipp­formationer som ännu skvallrar om de väldiga rörelser i landskapet som en gång formade dem. Och av den berusande lusten som höjderna skapar till att bara kasta sig rakt ut (lyssna på cellon mot slutet!).

För Andrea Tarrodi är inte bara vän med havet och bergen utan också med vindarna – något som hon bevisat i orkesterverket ”Zeph­yros” (2010) där hon med hjälp av en virvlande gudom från antiken och Dan Anderssons ”Sång till västan­vinden” blir bästa vän med stormar och orkaner – som vore hon en havsfågel som aldrig behöver landa.

Bästa spår: ”Zephyros”

Fakta. Fem andra musikaliska synestetiker.

1. Franz Liszt (1811–1886)

När Liszt blev kapellmästare för en orkester i Weimar förbluffade han den med att använda färger vid instuderingarna av olika verk: ”Lite blåare, tack!” eller ”Inte så rosa!”

2. Duke Ellington (1899-1974)

En av jazzens största som hörde skillnad i färg beroende på vem som spelade: ”Om Harry Carney spelar är tonen D mörkt blåtirablå. Om Johnny Hodges spelar tonen G är den ljust sidenblå.”

3. Olivier Messiaen (1908-1992)

Ett flertal av fransmannen Messiaens verk, som ”Oiseaux exotiques”, ”L’Ascension” är komponerade för att framkalla speciella färgnyanser hos den som lyssnar.

4. György Ligeti (1923-2006)

För den ungerske avantgardisten och tonsättaren Ligeti var dur-ackord röda eller rosa och moll-ackord någonstans mellan gröna och bruna. Just c-moll var däremot rostrött.

5. Hélène Grimaud (1969-)

Fransk konsertpianist som redan som barn upptäckte att ett visst Bachstycke var orangerött. Hennes två favorittonarter numera, c-moll och d-moll, är svarta respektive blå.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.