Andreas Kleerup är en av de mest fascinerande gåtorna i den svenska musikvärlden, en multibegåvning som alla vill samarbeta med (Robyn, Lykke Li, Titiyo, Neneh Cherry, Loreen, Sabina Ddumba) men vars skivproduktion förblivit rätt gles sen genombrottet i det sena 00-talet. Andreas Unge är en helt annan sort, en flitigt anlitad basist som också varit producent för afrostjärnorna Oumou Sangaré och Cheikh Lô.

Nu dyker de upp som hemlighetsfull duo, möjligen inspelad redan 2002, som påstår sig göra musik mellan Düsseldorf och Manchester men snarare låter som ett mysjammigt downtempoprojekt. Lite jazzigt elpiano, en del raka klubbeats och en allmän stämning av ett 90-tal någonstans mellan triphop och acid jazz. Lika snyggt som diskret, men mer gjort för att bli bakgrund i en bar än att sätta någon av musikanterna i fokus.

Bästa spår: ”Maracatu”

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Nicole Sabouné förändras ungefär som PJ Harvey.