Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Björk: ”Vulnicura”

Rösten och själslivet står i centrum på Björks nya skiva.
Rösten och själslivet står i centrum på Björks nya skiva. Foto: Gonzales Photo/Rasmus Weng Karlsen

Smärtsam sångcykel om ­separationens alla faser. Björks nya skiva handlar om en skilsmässa. Det är självrannsakande – och det gör mycket ont att lyssna på.

Konstpopo
4

Konstpop
Björk
“Vulnicura”
(One Little Indian)

Den digitala tillvaron skapar onekligen nya konsumtionsmönster. Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare fått lust att impulsköpa en skiva strax före midnatt förrän i tisdags kväll när Björk, via sociala medier, aviserade att nya albumet ”Vulnicura” redan fanns till försäljning på Itunes. Skälet lär ha varit att skivan läckt på nätet kort efter att den planerade utgivningen i mars offentliggjordes häromveckan. Att då hastigt tillgängliggöra musiken för legal nedladdning innan albumet släpps i fysiskt format är förstås en smart taktik.

Björk har helt enkelt förstått att en världsartist måste vårda relationerna med både universum och publiken, men utan att drabbas av U2:s digitala hybris. Nya albumet – hennes nionde – handlar samtidigt mer om känslor än om kosmiska energier. För om det vetenskapliga konceptet och sfärernas harmonier stod i centrum på förra skivan ”Biophilia” så är det rösten och själslivet som har övertaget på ­”Vulnicura”. Titeln tycks – liksom skivomslaget – anspela på både sårbarhet och läkeprocess; ”Vulnicura” är mycket riktigt en skilsmässoskiva eller kanske snarare en sångcykel om separationens alla faser.

”Who is open chested/and who has coagulated?” frågar sig Björk på öppningsspåret ”Stonemilker” med en önskan om att lyckas synkronisera känslorna. Musikaliskt sett fortsätter hon att vrida sig kring sin egen axel i ett eget solsystem, där koordinaterna ständigt tycks förflytta sig mellan klubborienterade beats och knepigare konst­musik.

Här finns förstås blygsamma beröringspunkter med det sena 90-­talets stilbrytande ”Homogenic”. Men till skillnad från soundet på tidigare skivor – och inte minst blåssektionen på ”Volta” – är uttrycket mer kammarmusikaliskt intimt än orkestralt och popinriktat. Närmare den introspektiva framtoningen på ”Vespertine”, men utan att krympa till klick- och knastrande mikronivå.

Albumet är producerat av Björk i samarbete med Arca (som bland annat jobbat med Kanye West och trip hop-artisten FKA twigs) och ­experimentmusikern The Haxan Cloak. Men de programmerade ljuden håller sig mestadels diskret i bakgrunden och framstår egentligen mest som finjusteringar av stämningsläget i en musik som i sig är fylld av uppbrott och ­osäkerhet, av både modernistisk kärvhet och mänsklig värme, stråkar och smattrande electronica. Orden bärs fram av både ambienta och avant­gardistiska arrangemang: från vokalharmonierna i oviss­hetens ”Lionsong” till både strävhet och skimrande minimalism i ”Family”.

En konstmusikalisk förebild som Arvo Pärt ligger kanske närmast till hands. I synnerhet när den personliga tragedin kulminerar i ”Black lake”, en emotionell åderlåtning som under tio minuter vecklar ut sig till en kontemplativ klagoaria om övergivenhet. ”Notget” snuddar vid insikten om att man måste genomlida smärtan för att kunna läka. Ur allt det trasiga kommer också helande sånger med en lika klarsynt som poetisk förmåga att se biologiska mönster även i spillrorna av en kraschad relation. När pizzicatostråkarna sedan bjuder upp Antony Hegarty till duett i ”Atom dance” är det följaktligen med något lättare steg.

Att lyssna på ”Vulnicura” är att ömsom omslutas, ömsom sjunka ned i eller rent av slukas av något, men så heter också sista spåret ”Quicksand”. Den senare låten sticker ut en smula med ovanligt bökiga beats. Men Björk har i första hand komponerat en självrannsakande singer/songwriterskiva för stråkar och sparsmakad elektronik – direkt, vacker och smärtsamt oförtäckt.

Bästa spår: ”Stonemilker”, ”Black lake”

”Biophilia”-appenBjörks förra

”Biophilia”-appen

Björks förra skiva ”Biophilia” (2011) släpptes i form av en serie interaktiva appar. En del talade om pr-trick, men det ambitiösa projektet – som vidareutvecklats till ett utbildningsprogram – håller på att leta sig in i skolundervisningen. I fjol blev ”Biophilia” dessutom den första nedladdningsbara app som i den permanenta samlingen på MoMa i New York.

Björkfestival i Bryssel

Björks a cappella-album ”Medúlla” (2004) återvände till ett hedniskt universum som reaktion mot rasismen och nationalismen efter 11 september. Musiken utforskar vokaltekniker – från strupsång till beatboxing – och den 4–8 februari gör La Monnaie-operan i Bryssel en uppsättning av verket med sångare i olika åldrar. Samtidigt inleds en Björkfestival den 26 januari.

Björkretrospektiv på MoMa

MoMa nöjer sig inte bara med Björk-app. Den 8 mars öppnar en retrospektiv om sångerskan, som visas till den 7 juni och täcker Björks karriär – från ”Debut” (1993) till ”Bio­philia” (2011) – med ljud, filmer, instrument och andra objekt. I presentationen ingår dessutom en delvis biografisk, delvis fiktiv berättelse specialskriven av Björk tillsammans med författaren Sjón.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.