Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Bruce Springsteen & the E Street Band: ”The ties that bind: the river collection”

Bruce Springsteen & the E Street Band samt producenten Jon Landau vid mixerbordet.
Bruce Springsteen & the E Street Band samt producenten Jon Landau vid mixerbordet. Foto: Johansen Krause

Bruce Springsteens ”The river” var kulmen på en svindlande kreativ femårsperiod. Nu kommer boxen som gör det lätt att se hur viktigt varje steg i den utvecklingen var.

Rock
4

Bruce Springsteen & the E Street Band
”The ties that bind: the river collection”. (Columbia/Sony)

Det är med ännu ett sådant här omfattande och lyxigt cd/bluray/coffeetableböcker-facit i hand som det blir lätt att se utvecklingen. Hur Bruce Springsteen växte upp. Hur viktigt det var att genombrottet byggdes upp långsamt. Samt, viktigast av allt, hur varje nytt album under den svindlande kreativa femårsperioden i slutet av 70-talet var en reaktion på det innan. ”Born to run” var en skiva av en romantisk ung man som ville ta över världen. Varje storslagen ton var en till sprickningsgränsen uppumpad dröm om att ta sig någonstans, någon annan stans.

På uppföljaren ”Darkness on the edge of town” var Springsteen lik förbannat tillbaka där han började. Thunder Road visade sig bara vara en seg ringled som ledde tillbaka till New Jersey och löftet om det förlovade landet han gett sig själv låg krossat i diket. Och när löften går sönder är det ju så, som han själv uttryckte det, att man klarar att leva vidare, men inte utan ett lite kallare hjärta.

På dubbelalbumet ”The river” försökte Bruce Springsteen i stället nå förståelse och acceptans. Inför vem han är, varifrån han kommer och vad det gjort med honom. Springsteen gräver där han står, i sig själv och i sin bakgrund, men utan den desillusionerade diskbänksrealismen på föregångaren.

På ”The river” tillåter sig Springsteen att drömma igen, att hoppas, att låta sina karaktärer inte bara gå till fabrikerna på morgonen med döden i ögonen, utan också gå ut och leva rövare och ha det, åtminstone för stunden, rätt kul så snart visslan ljuder på fredagskvällen. Det är bara att drömmarna ser annorlunda ut än de gjorde på ”Born to run”. Mer realistiska, mer förankrade i verkligheten. Mindre? Kanske, men det blir ju så. När livet kommer emellan.

Småskaligheten gällde i allra högsta grad också musiken. I ”The ties that band”, den välgjorda lilla pärla till dokumentär som följer med i boxen med samma namn, berättar Springsteen hur han ställde medproducenterna Jon Landau och Steven van Zandt mot varandra, den förres storbolagssound mot den senares ruffare garagerockskänsla. Oväntat manipulativt för en artist som alltid framstår – eller möjligen framställer sig – som en hedersknyffel, men så blev slutresultatet också hans, i positiv bemärkelse, spretigaste och vildaste album. Vid sidan av ”The wild, the innocent & the E Street shuffle”.

Radarpartnern van Zandt vann tvekampen, kan man konstatera. The E Street Band låter i alla delar av boxen – på såväl originalalbumet och materialet som inte fick plats som på den strålande live-dvd:n – mer än någonsin före eller efter som det lilla högljudda barband med rötterna i 60-talet de i grund och botten är.

Gitarrerna är vassa som skärvor från krossade flaskor med billigt blaskigt öl, saxofonsolona skvätter soulsvett, orgeln tjuter ur sig garagerockgrooves och över allt sjunger Springsteen som om han är en vandrande jukebox fylld med klassisk rock’n’roll. Bruce Springsteen & the E Street Band låter som om de funnit sig tillrätta med sin roll som en tajt liten orkester för den amerikanska östkusten mest slitna rockklubbar.

Självklart blev det, ironiskt nog, just ”The river” som tog dem till de allra största arenorna.

Bästa spår: ”The time that never was”

Fem fina outtakes från ”The river”-inspelningarna.

1 ”Meet me in the city”

Lätt nostalgisk lönehelgsrock om att samla gänget, dra in till stan och måla den så röd det bara går – och sedan hantera de stundtals rätt jobbiga konsekvenserna.

2 ”The time that never was”

Briljant ballad med doo-wop-harmonier, marschtrummor och ett Clarence Clemons-solo som tjuter tidigt 60-tal. Springsteen har nog aldrig älskat Dions ”Born to be with you” mer än han gör här.

3 ”Party lights”

Titeln säger en sak, innehållet en helt annan. Sorglig arbetarklass- och förortsskildring om tjejen som växte upp alldeles för snabbt och nu ligger i sängen och väntar på sin ”welfare check” medan skolkamraterna är ute och har kul.

4 ”Mr Outside”

Det tydligaste exemplet på det Springsteen pratar om i den med boxen medföljande dokumentären – att han började intressera sig för förhistorisk rock’n’roll. Det här låter mer blues och mellankrigs-country.

5 ”From small things (big things one day come)”

Svårt svängig raggarrock som tveklöst hade kunnat ersätta snarlika låtar på ”The river” – ja, jag tittar på er, ”Ramrod”, ”I’m a rocker” och ”Cadillac ranch”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.