Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-17 18:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/dagens-skiva-hiss-golden-messenger-gor-den-finaste-vardagsmusiken/

Skivrecensioner

Dagens skiva: Hiss Golden Messenger gör den finaste vardagsmusiken

MC Taylor i Hiss Golden Messenger sätter alltid sångerna i centrum.
MC Taylor i Hiss Golden Messenger sätter alltid sångerna i centrum. Foto: Andy Tennille

Efter att ha lagt ner sin rockkarriär fick MC Taylor en uppenbarelse och började skriva musik som lät som om den redan fanns. Nu kommer boxen som visar hur osannolikt konsekvent han har varit.

Po Tidholm
Rätta artikel

Det är något mystiskt med MC Taylors musik, för trots att den låter märkligt oansenlig vill jag lyssna på den hela tiden. Den första skiva jag hörde var 2014 års ”Lateness of dancers”, och jag älskar de två han gjort efter det. När han nu släpper en vinylbox med tre tidigare album, betydligt mer enkla och sparsmakade, börjar jag begripa lite mer om vad det är jag fastnat för.

För ungefär tio år sedan hade MC Taylor gett upp musiken. Efter att ha harvat i lokala hardcoreband i södra Kalifornien, åkt skateboard och knarkat en hel del hade han flyttat till North Carolina, pluggat folklore på ett lokalt universitet och fått jobb av delstaten med att åka runt och samla in folklåtar och historier bland vanligt folk.

Och det var mötet med människor som spelade nötta och välbekanta låtar helt och hållet för sin egen skull som förlöste honom: insikten om att ständig förnyelse, karriär, personligt varumärke och kändisskap – saker som drivit honom tidigare - saknade betydelse. Han började skriva sånger som hämtade inspiration från Appalacherna och gammal brittisk folkmusik, med melodier som lät som om de redan fanns och texter som vände och vred på gamla teman; berättelser från bibeln, livets frihet och bojor, uppbrott och hemkomster.

Det arkaiska tilltalet fungerar överraskande bra, även om jag föredrar de mindre dramatiska och mer personliga texterna på de senare skivorna. 

MC Taylor är alls ingen stor sångare, han låter lite hes och nasal – ännu en i raden av Dylanliknande röster. Han skriver inte hitlåtar, men hittar alltid enkla teman som skapar något slags känsla av kontinuitet och livsnärvaro. Den äldsta skivan i boxen – ”Bad debt” – är skräpiga inspelningar, gjorda med en billig apparat vid köksbordet efter att barnen somnat. Han spelar och sjunger tyst för att inte väcka familjen.

Till nästa album har han samlat ihop ett band och börjat instrumentera sångerna och framme vid ”Haw” ansluter de fantastiska bröderna Phil och Brad Cook från Wisconsin – före detta medlemmar i DeYarmond Edison, förlagan till Bon Iver – på gitarr och bas. Det stabila, traditionella låtskrivandet fortsätter, men produktionerna blir allt mer komplexa, med influenser från gospel, blues, country och rhythm 'n' blues. Men alltid enkelt, alltid med sångerna i centrum. Varenda glimrande musikerinsats präglas av en osjälvisk lyhördhet.

Det som framträder i genomlyssningen av de här tre skivorna i boxen, och för all del den fjärde som innehåller outgivet material, är hur osannolikt konsekvent MC Taylor varit sedan han fick sin uppenbarelse om vad musik kan vara. De album som nu finns på Spotify är helt enkelt den finaste och mest tröstande vardagsmusik som finns att tillgå just nu, sånger av en typ som en gång var lika viktiga för den arbetande människan som en gång fotogenlampan eller potatisen.

Bästa spår: ”Straw man red sun river gold”, ”Sufferer (Love my conqueror)”

Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm , till exempel om hur Moneybrothers skrivkramp tycks ha gjort honom gott .