Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 11:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/dagens-skiva-lost-under-heaven-gor-oversvallande-ofrivillig-arenarock/

Skivrecensioner

Dagens skiva: Lost Under Heaven gör översvallande ofrivillig arenarock

Ellery James Roberts och Ebony Hoorn har duon Lost Under Heaven ihop. Foto: Mute

Med världens just nu bästa rockröst gör duon Lost Under Heaven nordengelsk släpig gospel som borde skicka allsångsvågor över utsålda läktare, men hellre väljer det intima.

Mattias Dahlström
Rätta artikel

Mycket av den allra bästa musiken bär på en inneboende konflikt mellan olika ytterligheter. Det är när de fogas samman som magin uppstår.

Ellery James Roberts, sångare och låtskrivare i Lost Under Heaven tillsammans med sin partner Ebony Hoorn, har världens just nu bästa rockröst. En guttural, lätt plågad och ändå oväntat känslig sandpappersstämma som borde skicka allsångsvåg efter allsångsvåg över de utsålda läktarna på, säg, Ullevi eller Wembley. Särskilt när den också kombineras med t-shirttryckvänliga slagordstexter och LUH:s ambitioner att stundtals göra musik så mäktigt kraftfull att den kan förflytta berg och dela hav.

Hade Bruce Springsteen varit ungefär trettiofem år yngre, börjat sin artistiska bana i en squat i Manchester och sett fler performance-utställningar än John Ford-filmer, hade han förmodligen låtit ungefär som Lost Under Heaven. När duon på ”Love hates what you become” och föregångaren ”Spiritual songs for lovers to sing” tar i som allra mest närmar de sig den symfoniska rocken och den närmast patetiska ödesmättade romantiken på ”Born to run” på ett sätt som är betydligt vackrare, modernare och mer spännande än när mer bokstavstrogna efterapare har försökt.

I låtar som ”Most high”, ”Serenity says” och den mäktiga avslutningen ”For the wild” gör LUH nordengelsk släpig gospel som slåss för den där basala humaniteten – den som vissa menar är ”godhetsknark” – som gått förlorad i den simpla, men ack så farliga, högerpopulismens tidevarv. Det är rockmusik som letar efter den där ursprungliga lilla gnistan, som fortfarande stenhårt tror på sig själv som en förlösande och förändrande kraft. Även om den borde vara, och kanske är, hopplöst föråldrad.

Samtidigt verkar Roberts och Hoorn, holländsk konstnär och artist, vara väldigt ointresserade av att nå till arenorna och massorna. I alla fall så länge det innebär att de tvingas förenkla eller försvara de där stora idéerna de famlar efter och ganska ofta faktiskt också får fatt i. Spelar LUH arenarock – och väldigt mycket pekar ju som sagt i den riktningen – så är det högst ofrivilligt, förmodligen till och med ytterst motvilligt.

För vid sidan av allt det storvulna hos LUH är också det mest bestående intrycket av gruppens två album hur oerhört intima de är. Roberts och den släpiga Hoorn växelsjunger sina samtidigt både naiva och klarsynt omvärldsanalytiska protestsånger, och kärleksförklaringar till varandra, som de uppenbart och djupt förälskade tvillingsjälar de verkar vara.

”Vi mot världen” är förmodligen ett av samtidens mest utslitna och trötta uttryck, men i fallet Roberts och Hoorn stämmer det verkligen. ”Love hates what you become” är revolutionsromantisk – och ibland bara översvallande romantisk – rockmusik där allt är möjligt att bekämpa och besegra bara man har rätt människa vid sin sida.

Bästa spår: ”For the wild”

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Avantgardet förenar det hårda med det hoppfulla.