Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-24 05:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/dagens-skiva-mozart-fortsatter-att-tjana-som-musikaliskt-laboratorium/

Skivrecensioner

Dagens skiva: Mozart fortsätter att tjäna som musikaliskt laboratorium

Tre nya skivor visar hur Mozarts musik fortfarande låter sig tolkas om.
Tre nya skivor visar hur Mozarts musik fortfarande låter sig tolkas om.

Mozarts tre sista symfonier kan mycket väl ses som ett enda verk. Sex pianokonserter från 1784 är som ett instrumentalt laboratorium. Och violinsonaterna kan utmynna i häpnadsväckande anarki.

Martin Nyström
Rätta artikel

Till Nikolaus Harnoncourts många överraskande åsikter hörde hans hypotes om att Mozarts tre sista symfonier, komponerade i ett svep under sommaren 1788, var ett enda verk som hängde samman likt ett instrumentalt oratorium. Det som talar för detta är framför allt den första symfonins utarbetade introduktion och den tredje symfonins final som i sin bredd vida överträffar de två andra.

Samt givetvis den märkliga frånvaron av kommentarer från tonsättaren själv om detta symfoniska utbrott. En tystnad som kan tolkas som att Mozart här gav sig in i ett visionärt projekt som han saknade ord för.

När den franske dirigenten Mathieu Herzog och hans Ensemble Appassionato nu cd-debuterar med dessa tre symfonier är det utifrån liknande tankar som Harnoncourt. Men för dem har spåret inte lett till oratorieformen utan till operan och Mozarts egen uvertyr till ”Don Giovanni” som kan ses som en symfonisk fantasi som på ett unikt sätt trotsade den wienklassiska mallen. Och tolkningsförebilden är snarare Bruno Walter än Harnoncourt.

Med en kolossal energi laddad med ensamhet, demoni och rasande kamp får denna ensemble Mozarts sista symfonier att låta som tre akter i ett drama om musikens pånyttfödande och övervinnande kraft. En närhet till Beethoven som är lika omskakande som upplyftande.

Även för den franske pianisten Jean-Efflam Bavouzet, som tillsammans med Manchester Camerata under ledning av Gábor Tacács-Nagy nått fram till den tredje volymen av Mozarts pianokonserter, är operan en inspiration. Pianostämman är ett subjekt, en dramatis personae, i dialog med orkestern som prövas i olika situationer och under skilda omständigheter.

Därför har Bavouzet valt att i de tre första volymerna tolka de sex konserter (från KV 449 – KV 459) som Mozart skrev år 1784 i tiden mellan ”Enleveringen ur seraljen” och ”Figaros bröllop”. Ett instrumentalt laboratorium för dialogicitet i musik som Bavouzet och orkestern sätter en sådan sanslös fyr på att man helt glömmer de betydligt större och mera kända pianokonserterna som väntar runt hörnet.

Lyssna bara på de helt olika entréerna som pianot gör för att komma in i handlingen. Hur det tar strid direkt eller bara liksom ramlar in.

Häromåret fullbordade violinisten Alina Ibragimova och pianisten Cédric Tiberghien sina inspelningar av Mozarts samtliga violinsonater på Hyperion. En lysande bedrift som redan nu rivaliseras av Isabelle Faust och Alexander Melnikov, där den sistnämnde till skillnad från Tiberghien spelar på ett tidstroget pianoforte. Och tolkningsskillnaderna jämfört med det förstnämnda paret kunde inte varit större.

Sonata KV 304 får en klangvärld som är smått förhäxande i sina skiftningar. Men allra finast är KV 526, som Mozart komponerade samtidigt med ”Don Giovanni”. En fabulös lek med barockens stil och lagar som i Fausts och Tiberghiens händer utmynnar i den mest häpnadsväckande musikaliska anarki.

Bästa spår: Finale (Appassionato), Allegro assai (Bavouzet), Presto (Faust/Tiberghien)

Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om Monteverdis minst spelade opera ”Odysseus hemkomst”.