Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Skivrecensioner

Dagens skiva: Nils Hansson väljer fem färska americanafavoriter

Willie Nelson
Willie Nelson Foto: Gerald Herbert/AP

Det är en bra säsong för americana just nu, både den som kommer från countryhållet och den som kommer från andra håll – och både den som kommer från USA och den som inte gör det. Här väljer Nils Hansson fem av de bästa albumen just nu.

1. Ry Cooder ”The prodigal son” (Fantasy/Universal)

Att följa Ry Cooder har ofta varit att hoppas förgäves. Länge tyckte han försvunnen i filmmusik eller gammelkubanskt, på senare år skrev han lite för många temaalbum helt själv. Men här är han nu som han startade, med urgammal blues, gospel och allsköns tradition i en synkoperad skumpighet som nog ändå är hans helt egen.

2. Ashley Monroe ”Sparrow” (Warner)

Att sätta fingret på Dave Cobbs signum som producent är inte lätt, men där finns i regel något avskalat och enkelt – även när det som på Ashley Monroes ”Sparrow" handlar om stort arrangerade vemodsballader med självbiografisk tyngd och en röst som lyckas låta nästan helt ensam mitt i allt överdåd.

3. Brent Cobb ”Providence Canyon” (Elektra/Warner)

Brent Cobb är på flera sätt mitt i smeten, som låtskrivare för Miranda Lambert, Luke Bryan och Little Big Town, som kusin till superproducenten Dave Cobb (som är producent även här). Ändå är hans särskilda talang att sjunga som om han var världens vanligaste snubbe, från en precis lagom hängig avkrok i sydstaterna.

4. Willie Nelson ”Last man standing” (Legacy/Sony)

Inte bara håller han fast vid sin legendariska produktivitet med två album per år, Willie Nelson har därtill fått ny fart som låtskrivare. Åttiofem år fyllda funderar han kring döden mer än någonsin, omväxlande muntert och smärtsamt, samtidigt som allt låter så lekande lätt som om alla borde kunna göra det här, egentligen.

5. Arvid Nero ”Mother earth” (TMB/Border)

Hade han inte varit mjukt sandpappersröstad som en retrosoulsångare, med en gnutta av Nicolai Dunger-sluddrighet, skulle jag ha velat jämföra Göteborgsdebutanten Arvid Nero med Daniel Norgren. Samma sorts lugna tidlöshet, samma känsla av en americana som faktiskt inte försöker låtsas vara amerikansk.

 

 

Läs fler recensioner av Nils Hansson, till exempel om Docenternas otidsenliga samtidspop.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.