Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Freddie Wadling: ”With a license to kill”

Foto: Anders Wiklund/Scanpix
Freddie Wadlings album med Bondtolkningar ger låtarna en betydligt mörkare botten. Det är bluesfärgat, dystopiskt, vackert och tidlöst. Men tidsandan saknas.
Skivrecension
3

Artist/grupp: Freddie Wadling

Skivtitel: "With a license to kill"

Skivbolag: Capitol/EMI

”Det är inte melodin, det är attityden.” Så sammanfattade kompositören John Barry i en Variety-intervju för ett par år sedan det sound han skapade för dryga två decennium av James Bond-filmer. Kanske kan man tala om en egen agentgenre, i alla fall finns det något konsekvent över filmernas titellåtar, oavsett upphovsman. Ett dröjande drag av 60-talets lounge­jazz och svepande stråkar på kollisionskurs med distade gitarrer.

En Bondlåt är liksom sig själv nog, även om den genom åren alltid stegat bredvid rådande samtidspop och uppdaterats av namn som Duran Duran, A-ha, Bono och The Edge, Garbage och Madonna. Till ”Quantum of solace” kom till och med den första Bondduetten med Alicia Keys och Jack White.

Om en Bondlåt alltid är en Bondlåt, så är Freddie Wadling alltid Freddie Wadling. Därför känns Bondtolkningarna på ”With a license to kill” som ett fullt konsekvent karriärsteg. Eller i alla fall ett steg lika troligt som något annat.

Vi talar trots allt om mannen som vandrat genom Göteborgsk punk (Liket lever), rå rock (Cortex), elektronisk dysterhet (Blue for two) och finlir med Fläskkvartetten. Det senaste decenniet har Wadling sneglat folkligt med Esbjörn Svensson-kompade visor och fixat popcred genom samarbeten med alltfrån Per Gessle till Sophie Zelmani på ”Jag är monstret” (2005). Senaste albumet ”Den mörka blomman” (2009) var både ett fortsatt samarbete med svenska låtskrivare och en återgång till experiment med covers på tysk krautrock och fria improvisationer. Och om den sistnämnda spretade, så är ”With a license to kill” hårt sammanhållen. På gott och ont. Om det är ännu ett steg i folklig riktning eller snarare väldigt smalt har jag faktiskt svårt att bedöma.

Som vanligt omger sig Wadling med förstklassiga musiker och i cellisten Sebastian Öbergs arrange­mang är jetsetkänslan nedkokad till en Bondattityd med betydligt mörkare botten. Det är genomgående sparsamt inramat med ömsom plockande, ömsom smeksam cello, dovt brummande blås och återhållna gitarrslingor.

Över detta lyfter Wadlings kantstötta röst fram texterna om lust, last, girighet och död till svartsynta, bluesfärgade betraktelser över livet. Sällan har filmernas teman framträtt så dystopiska. Bor det en 007 innanför Wadlings smoking är han djupt desillusionerad. Samtidigt är det rätt vackert, tidlöst rent av, och efter de gungande cellopizzicatona i öppningsspåret ”You only live twice” anar man det solida hantverk som lockat covers ur såväl Björk som Coldplay.

Men den tidlösa attityden slår också tillbaka, för det som trots allt lyft enstaka Bondlåtar till listhittar är flörten med samtiden, och ­ibland blir saknaden efter variation eller efter en klassisk diva som Shirley Bassey alltför stor. Tur då att Goran Kajfes dyker upp och jagar bort minnet av Duran Durans 80-talssyntar i ”A view to a kill” med smältande trumpetklang. Eller att ”Secret agent man” (enda spåret utan Bondkoppling) galopperar i väg på en bädd av 60-talsgitarr.

Bästa spår: ”A view to a kill”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.