Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Skivrecensioner

Laleh: ”Sjung”

Laleh har charmat hela Sverige med sin utstrålning, integritet och sina nytolkningar.
Laleh har charmat hela Sverige med sin utstrålning, integritet och sina nytolkningar. Foto: Eva Tedesjö
Skivrecension
4

Artist/grupp: Laleh

Skivtitel: ”Sjung”

Skivbolag: Lost Army/Warner

Tv-rutan har alltid varit den snabbaste flygrutten till svenskarnas hjärtan. I höstens ”Så mycket bättre” charmade Laleh hela landet – för att inte tala om Tomas Ledin – med sin utstrålning, integritet och ambition i nytolkningarna. Om denna tv-succé var trailern till vinterns skivsläpp är dubbelskivan ”Sjung” Lalehs verkliga genombrott där hon går Norrmalmstorg på hela Sverige, som hiphopduon Stockholmssyndromet skulle ha sagt.

För varje album blir Lalehs uttryck bara mer och mer renodlat och jag kan ibland sakna de tvära kast som definierade debuten. Men uppstramningen ger onekligen en helhet som förut saknats.

Trots alla brittiska 80-talsreferenser vilar det också något oerhört svenskt över ”Sjung” – inte bara för att döden i bästa Bergmananda är ett återkommande tema eller för att ”Vårens stora dag” låter som en Håkan Hellström-hit med ABBA-ambitioner.

Man hör det i himmelskörerna, kulningen och 70-talsflöjterna i titelspårets sagoskimrande naturhymn. I den Giorgio Moroder-ångande ”Just nu”-covern som låter som kompromissen mellan Barns och Nürnberg 47:s diametralt motsatta sound i 80-talsklassikern ”G”. Och inte minst i vispsalmen ”På gatan där jag bor” där hon målar upp sitt Ideal-Sverige.

Man ska inte underskatta symboliken i att Laleh, med sin iranska bakgrund, gör starka nytolkningar av svenska klassiker. Kanske kan det på sikt jämföras med vad det etniskt mixade mainstreambandet Freshly Ground betytt för integrationen i Sydafrika efter apartheid.

En annan påfallande dimension är ekona av Di Leva. Aldrig har Laleh låtit så lik Sveriges främste kaftanambassadör.

Kopplingen finns inte bara i förkärleken till elefanter. Det är lätt att minnas Di Levas talande textrad ”I’m not alone, I’ve got elephants who come and play, but you don’t understand”, när Lalehs frihetstörstande snabelbärare reser sig ur gyttjan i kampsången ”Elephant”.

Nej, släktskapet är även musikaliskt och imagemässigt. Versen till ”Samuel” skulle platsat fint på Di Levas högtidsalbum ”Naked no 1” och den rymdblå långklänning hon bar på lördagens P3 Guldgala hade funkat på vilken Di Leva-turné som helst efter -93. Och då har vi inte ens nämnt ”we are stardust”-texten och det Kanyeskruvade valsångsfiltret på fina ”In the comet”.

Lalehs far är också närvarande på skivan. Han hyllas som hennes hjälte i flyktskildringen ”Better life”. Är den goda tanke som fyller alla sprickor i ”Du följer med mig” och finns troligtvis med i skogen och lyssnar när hon talar till ekarna. Det är fint och gripande.

Personligen vill jag ha mer av Sago-Laleh och loopade ”Alla-vill-till himmelen”-intron och mindre popsoulballader och radiotänkande. Ibland blir berg och-dal-banan mellan småtrista konventionslösningar och originalitet helt enkelt lite omtumlande.

Men det är marginalanteckningar. Det här är Lalehs starkaste album hittills och det råder ingen tvekan om att hon kommer att äga Festival-Sverige i sommar.

Bästa spår: ”In the comet”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.