Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Lana Del Rey: ”Honeymoon”

Bäst och mest unik är Lana Del Rey när hon blickar mot södra L A och Compton.
Bäst och mest unik är Lana Del Rey när hon blickar mot södra L A och Compton. Foto: Jonathan Short

Lana Del Rey växlar återigen mellan att vara ärlig och spela en roll, utan att någonsin le. Sara Martinsson hör en artist som missuppfattas som en kliché, men är direkt ovanlig.

Pop
3

Lana Del Rey

”Honeymoon”. (Universal)

Så var det alltså dags igen att stifta bekantskap med en mängd hopplösa snubbar med snabba bilar, tvivelaktiga karriärer och ännu sämre sexualmoral. Lana Del Rey är tillbaka med en ny skiva och persongalleriet är precis lika eländigt som vanligt. Männen brinner lika hårt som kvinnorna är passiva, medan upphovspersonen själv pendlar mellan att vara ärlig och att spela en roll.

Som artist är Lana Del Reys kärna så svår att greppa att det framstår som en av den samtida kulturdebattens allra märkligaste missuppfattningar att hon skulle vara en kliché. Tvärtom är hon direkt ovanlig. ”Honeymoon” är ytterligare ett bevis på den allvarligaste av moderna popstjärnors egenart.

Varenda hipp kultursajt värd namnet har sedan hennes genombrott 2011 publicerat essäer som gått till botten med det fenomen som föddes som Elizabeth Grant men som vi känner som Lana Del Rey. Hennes framgång behandlas av kritiker ofta som obegriplig, trots att hon vid det här laget har en lyssnarskara så hängiven att de mest passionerade fansen kallar henne ”mamma”.

Att på 2010-talet välja bort hittar till förmån för stämningar, att låta musikaliska skavanker slinka emellan i produktionen och att som kvinna självmant röra sig mot teman som underkastelse, svaghet och sexuell passivitet är också mycket riktigt att dissa gängse regler för hur popstjärneskap konstrueras i dag när ”girl power” är ännu mer säljbart än när Spice Girls slog igenom. När Lana Del Rey sedan svarade nej på frågan om hon var feminist definierade hon definitivt ut sig från normen.

Hon ler fortfarande inte på bild. Sammanbitet studerar hon i konvolutet till ”Honeymoon” en karta över L A, och symboliken är träffande för hur hela hennes skapande går ut på att utforska skilda delar av den kaliforniska underhållningsmetropolens historia. Hon har inte funnit någon revolution för den egna uttrycksvärlden den här gången. ”Honeymoon” lägger sig snarare bekvämt mellan den mer urbana, direkta debuten ”Born to die” och retrostämningarna på efterföljande ”Ultraviolence”.

Mest håller hon till i gamla tiders jazzkvarter kring Central Avenue, och i ett högstämt stråklagt Hollywood. Bäst och mest unik är hon dock när hon blickar mot södra L A och Compton. ”Music to watch boys to” är med sin call-and-response-vers det mest bokstavliga exemplet på ”Honeymoon” på Lana Del Reys nära släktskap med hiphoppen. Den även denna gång återkommande gangstertematiken ett annat.

Visst arbetar hon med klichéer. Att bygga ett artisteri på att stjäla det bästa från populärkulturens epicentrum innebär per automatik att göra en del banala val. Men i jämförelse med andra tunga namn som superkvinnan Beyoncé, hela Amerikas älskling Taylor Swift eller Miley Cyrus popfreak framstår Lana Del Rey med sin vaga profil som outgrundligt mångsidig.

Sannolikt är det också just därför som de två sistnämnda på senare tid rört sig mot mer filmiska, surrealistiska uttryck. Del Reys palett innehåller så många fler nyanser än deras, och hennes framgångar får dem att våga tänja på sina egna gränser. Selena Gomez är en annan mainstreamstjärna som nyligen sökt sig mot det allvarliga landskap som Del Rey öppnat.

När det blir dags att i framtiden sammanfatta utvecklingen är det inte alls otroligt att icke-feministen Lana Del Rey visar sig vara vår tids stora banbrytare inom kvinnligt ­artisteri. Hon står kanske inte ­direkt för ”girl power”. Men hon gör ett enormt jobb för tjejers möjligheter att kunna få vara sura både på bild och i musiken, och ändå bli pop­miljonärer.

Bästa spår: ”Music to watch boys to”

Fakta. Fem nya artister som vill vara som Lana

1. Transviolet

Kvartett som precis som Del Rey kommer från östkusten, men nu har sin bas i LA och därifrån gör desperat, drogdimmigt minimalistisk pop.

2. Kwamie Liv

Dansk sångerska som gör drömsk r’n’b för morgonens tidigaste timmar. Har nyligen samarbetat med Angel Haze.

3. Miynt

Stockholmsartist som håller till i ett sömnigt ljudlandskap där Britney Spears är en lika given referens som David Lynch.

4. Xylø

Kalifornisk duo som rör sig i samma trasiga Amerika som Del Rey, med samma starka dragning mot mörka stämningar som verklighetsflykt.

5. Itsabrightlight

Bakom namnet döljer sig Sarah Fey som tidigare turnerat med Frida Hyvönen. Släppte i våras sårigt dramatiska singeln ”Weaken me”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.