Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Skivrecensioner

Lykke Li: ”Wounded rhymes”

Lykke Lis andra album är en golgatavandring mot döden, full av ödslighet och djup smärta. En strålande uppföljare till den sönderhyllade debuten, tycker DN:s recensent.
Skivrecension
5

Artist/grupp: Lykke Li

Skivtitel: ”Wounded rhymes”

Skivbolag: (LL/EMI)

Efter två års mediekarusell och en reningspe­riod i Kaliforniens öknar är Lykke Li äntligen tillbaka. Lolitarösten och hjärtesorgen lämnades kvar i askan, och ur rökmolnet steg en enhövdad girl group med inspiration från slavsånger, gotisk drömpop och Velvet Underground.

Det mest slående på ”Wounded rhymes” är hur det kan låta så stort och enkelt samtidigt. Liksom förra gången ligger tyngden på sång och slagverk, men rösten är rejält nedskruvad och atmosfären avsevärt mer olycksbådande, med dundrande pukor och hittar som hämtade från en gravstensnatt med tidiga Stones, Ennio Morricone och ett gäng zombie-Ronettes ledda av Phil Spector. I takt med att Lykke Li gräver djupare i såväl röst- som stämningsläge lyckas hon också slå an en mer uråldrig ådra. Med all reverb och ödesmättad dramatik låter det som om hon sjunger ur en forntidsgrotta, och Johan Söderbergs förhäxande tribalvideo till rytmtriumfen ”Get some” hamrar in den känslan ytterligare – om än med slitna skräckfilms­associationer till livsfarliga förförerskor med döden i skötet.

”Get some” är tveklöst skivans epicentrum och en rytmisk triumf, därför känns det för mig som ett steg bakåt att en av Sveriges bästa och mest intressanta sångerskor just i denna låt – år 2011 – upprepar ”I’m a prostitute, you gon’ get some”. Det må vara en metafor, men det hjälper inte de tjejer som dagligen slåss för att slippa kal­las hora i skolan. Kanske är det en motreaktion mot de (oftast manliga) recensenter världen över som dränkte Lykke Lis strålande debut – och inte minst röst – i epitet som gullig, kuttrande och jollrande. Det kan ingen anklaga henne för nu. Snarare sektledarpotential.

Något som är konstant sedan ”Youth novels” är Lykke Lis och mästerproducerande Björn Yttlings självklara balans mellan avantgardism och radiovänlig popbriljans, tydligast exemplifierad i ”I follow rivers”. Vilka annars skulle låta Depechebriljanta spöksyntriff och herointunga fraseringar följas av en poprefräng som koloniserar ens hjärna på några sekunder och sedan låta Tarik Saleh visualisera det hela i en überdramatisk hyllningsvideo till Tarkovskij, där Lykke Li barfota jagar Fares Fares över Gotlands skare som en Bergmansk dödsgudinna?

Resten av skivan är minst lika dramatisk. Leonard Cohen-vibrerande ”Unrequited love”, episka ”Love out of lust” och flickrumsdånande ”Sadness is a blessing” (komplett med ”Be my baby”-intro) är redan omedelbara allsångsklassiker på sommarens festivaler. Liksom hårdare men lika tidlösa ”Rich kids blues”, ”Youth knows no pain” och den vackra westernballaden ”Jerome”.

Skivans enda tråkiga ögonblick är instrumentala ”Ladies love” som låter som soundtracket till en fransk 80-talsporrfilm. Klokt nog är det inte detta spår som sätter punkt för albumet, utan ”Silent my song”.

”Wounded rhymes” är årets separationsskiva och en strålande uppföljare till en redan sönderhyllad debut. En golgatavandring mot döden och återuppståndelsen, lika fylld av ödslighet och djup smärta som styrka och målmedvetenhet. Lykke Li bör redan nu förbereda sig på en ny ökenretreat om två år, för världens konsertbokare och medier kommer att följa alla floder i världen för att nå henne.

Bästa spår: ”Get some”

Full fart och tvära svängar

Med debuten ”Youth novels” (2008) blev Lykke Li Timotei Zachrisson hela Sveriges – och många utländska kritikers – nya popälskling. Efter genombrottet följde festivalspelningar och utsålda turnéer över hela världen samt framträdanden på ”Late night with Conan O’Brien” och ”Later … with Jools Holland”. Kanye West och Kings of Leon ville samarbeta, Drake samplade och till och med vampyrerna ville ha Lykke Li på soundtracket till ”Twilight – new moon”. Det blev för mycket och efter två intensiva år i rampljuset drog sig Lykke Li tillbaka till den kaliforniska öknen med brustet hjärta vilket resulterade i kortfilmen ”Solarium”, gjord av hennes vän Moses Berkson.

Arbetet med ”Wounded rhymes” påbörjades i Los Angeles, med ett piano, en autoharpa och inspiration från Leonard Cohen, Neil Young, Dr John, The Velvet Underground, This Mortal Coil och Alan Lomax. Skivan är liksom debuten producerad av Björn Yttling.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.