Mando Diao: ”Infruset”

”Rock blir alltid mindre viktigt när man åldras”, sade Gustaf Norén i ett ögonblick av klarsyn redan för åtta år sedan. Han hade inte ens fyllt tjugofem och ännu inte slagit världen med häpnad med Borlängebandet Mando Diao och rockens alla gamla knep. Nu, tusen konserter och en och en halv miljon sålda album senare, sitter han och kollegan Björn Dixgård i litteraturprogrammet ”Babel” och pratar om Gustaf Frödings lyrik och hur väl den klär deras nya vuxna liv och intresse för Dalarnas natur.

Mando Diaos Frödingskiva är intressant på många sätt, men för mig innebär den en personlig lättnad. Jag har aldrig kunnat gilla Mando Diao, och detta, närmast övertydliga, mognadskliv bekräftar att det inte är underligt att jag aldrig förstått mig på bandets extremt ungdomliga koka-soppa-på-en-spik-­rock, kaxiga prat och inövade gester. Men för sakens skull vill jag tillägga att det bara är en viss typ av rock som blir mind­re viktig med åren, och det är just den som Mando Diao ägnat sig åt; den i grund och botten meningslösa livsstilsrocken. Man ska inte dra all rock över en kam.

Men den här Frödingskivan känns trots allt mindre kalkylerad än vad man kan tro, även om den visat sig vara exakt vad detta band behövde både publikt, pr-mässigt och kreativt. De befann sig på ett sluttande plan där allt som hände var att de blev allt äldre slynglar. Nu har de plötsligt ett djup, en bredd, en förankring och en mer komplex framtid.

I hemlighet har de åkt till sin studio i Dala-Floda, en vacker liten by med trevligt värdshus, och spelat in detta album där den svenska nationalskaldens texter fått nytt liv och nya tonsättningar. Att det blev Fröding verkar ha varit något av en slump, men när de väl började läsa och välja slogs de av kraften i texterna och hur lättsjungna de var.

Gustaf Fröding (1860–1911) växte upp med materiella privilegier men i något som nog måste kallas känslomässigt armod. När han föddes hade hans pappa just flytt plikterna på herrgården utanför Karlstad för att hänga runt i Sydeuropa och lämnat ansvaret åt sin fru, som dessvärre – efter förlossningen – drabbades av en depression och var tvungen att vila upp sig på ett sjukhus i Danmark i ett år. Familjen var förmögen men drabbad av diverse psykiska svårigheter, vilket kom att prägla Frödings liv. Även han åkte in och ut på hospital, vårdhem och anstalter under hela sitt korta liv. De diktsamlingar som gjorde honom berömd skrev han under loppet av några år på 1890-talet.

Det som är fint med Frödings poesi är att den är banal, nästan naiv och mycket tidstypisk, men att något illavarslande och okänt hela tiden hotar att tränga sig fram genom de rytmiska rimmen. Ibland spricker stroferna och blottar både galenskap och ångest. Det gör att dikterna givetvis är rätt lämpliga som rockpoesi.

Och faktum är att det här låter helt självklart. Tonsättningarna är inte så pretentiösa som tonsättningar brukar vara, men inte heller överdrivet aviga eller övermoderna. Rytm och stämning följs åt, rösterna är uppriktiga och instrumenteringen – med mycket stråkar – är snygg. Producenten Björn Olssons handlag med svensk musiktradition känns igen från arbetet med Håkan Hellström.

Det blev ju riktigt bra det här.

Bästa spår: En sångarsaga