Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Skivrecensioner

Michael Kiwanuka: ”Home again”

Michael Kiwanukas själfulla röst har frälst både fans och kritiker.
Michael Kiwanukas själfulla röst har frälst både fans och kritiker. Foto: Mark Allan
Engelsmannen Michael Kiwanuka har i hemlandet utropats till årets musikhopp. DN:s Nanushka Yeman kapitulerar inför förmågan att skänka ömhet och tröst med tidlös soul.
Skivrecension
4

Artist/grupp: Michael Kiwanuka

Skivtitel: ”Home again”

Skivbolag: Communion Records/Universal

Det är ett märkligt sammanträffande att Uganda den senaste tiden uppmärksammats för två så diametralt motsatta män. Å ena sidan världens mest eftersökta krigsförbrytare – Joseph Kony. ledare för terrorsekten Herrens motståndsarmé (LRA) som de senaste 24 åren tvingat tiotusentals barn att bli sexslavar och barnsoldater och som nu jagas i vår tids största sociala mediekampanj.

Å den andra hans totala antites, stjärnskottet Michael Kiwanuka, vars föräldrar flydde till Storbritannien undan landets ökända 70-talsdiktator Idi Amin.

Kiwanuka har inte bara utnämnts till BBC:s musikhopp för 2012 utan jämförts med Otis Redding, Bill Withers och Van Morrison. Han sprider lika mycket tröst som Kony sprider hat och man kan lugnt säga att förväntningarna på hans debut är långt över kokpunkten. Och visst finns det grund för det. Många retrosångare har imponerat de senaste åren, men det är helt overkligt att Michael Kiwanuka är född 1988 och låter som om han hämtats i tidskapsel från en studiosession med Terry Callier och Bill Withers. Om de inte fortfarande levde skulle jag allvarligt misstänka reinkarnation – trots min new age-skepsis.

Kiwanukas röst är lika ärligt rå som solvarm och håller stadigt upp de enkla sångerna för sin elektroniska samtid. Fast övertygad om att det räcker mer än väl.

Skivan inleds perfekt med folksoulpärlan ”Tell me a tale” och ljuvliga jazzflöjter som virvlar runt som fåglar bland kora, blås och stråkar.

Det låter som om Van Morrison flytt ”Astral Weeks”-inspelningen för att springa runt på en sommaräng med Callier och Withers. Inte på minsta sätt nyskapande, men helt underbart.

Skivan är över huvud taget en snuttefilt för alla som tycker att musiken var bättre förr. Ett positivt apokalypssoundtrack, som påminner om en hoppfullare tid.

Tröstande, tidlöst, ömt. Andligt.

Man kan så klart diskutera hur passande en titel som ”Sound of 2012” är när ljudbilden är jämngammal med Watergate. ”Home again” hade också varit ett roligare album om fler låtar hade tagit ut svängarna lika mycket som ”Tell me a tale”, eller om Kiwanuka inkluderat souliga ”I need your company” från förra vårens ep. I mindre kompetenta händer, säg Ben Harpers eller Jack Johnsons, skulle vissa spår låta lite väl trygga, rent av tråkiga. Men BBC:s nya älskling parerar elegant denna fara genom att fylla dem med lika delar liv och Nick Drake-vemod. Och inte minst den själfulla röst som frälst både fans och kritiker.

”Jag känner mig stressfri för förs­ta gången på flera månader”, jublar en skotsk dj efter att ha hört den faderlige 24-åringen vagga fansen till ro i ”Rest”. Akustisk bomull för oroade finans- och klimatkrissjälar. Jag märker till och med Kiwanuka-effekten på katterna jag vaktar. Så fort han öppnar munnen slutar de busa och lägger sig till ro.

Michael Kiwanuka hade lika gärna kunnat bli tvångsrekryterad som barnsoldat om hans föräldrar inte flytt till Storbritannien. Den här skivan visar vad en människa kan åstadkomma om hen får chansen att uppfylla sin potential.

Bästa spår: ”Tell me a tale”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.