Det är svårt att hitta en genre som passar The Secondhand Orchestra, ändå låter de förvånansvärt mycket som The Hope Singers, när de sjunger blandade covers. Fast instrumentalt då.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 00:59
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/nils-hansson-tva-band-av-oklar-storlek-som-liknar-varann-mer-an-de-borde/
Skivrecensioner
Nils Hansson: Två band av oklar storlek som liknar varann mer än de borde
De vet inte när låtarna är inspelade, de äldsta kan vara från 2011. Vartefter inspelningarna gjordes blev banden liggande, rätt länge, och för att hålla dem åtskilda fick de olika färger.
Nu heter varenda låt något färgrelaterat, som ”A pink and purple sky” eller ”Rainbow-ow-ow”, ”Into the white (and black again)” eller ”Colors only a child can see”. Om det i sin tur beror på vilka färger just de tejperna hade är inte gott att veta, eller hur de i så fall bör ha sett ut.
Förra gången de gav ut en skiva hette gruppen Second Hand Orchestra, på nya ”Colors” (Sing a Song Fighter/Border) skriver de i stället The Secondhand Orchestra. Alltid retar det någon ordningsman.
Även musiken bör kunna ha en liknande effekt, eftersom det knappast finns någon befintlig ask att stoppa sådant här i: lättsamt vemodig instrumentalmusik för blås, stråkar, synt, trummaskin och vadhelst någon annan har lust att bidra med.
Den mångsysslande musikentreprenören Karl Jonas Winqvist har skrivit det mesta, med runda hörn och en fenomenalt varm atmosfär, samtidigt som en viss skevhet tycks inbyggd. Men sällan hör man något som gnisslar på ett lika vänligt sätt.
Riktigt vilka som ingår kan också vara svårt att få grepp om. Åtta medlemmar i en kärntrupp, plus en rad gäster. Som av en händelse ger systergruppen The Hope Singers också ut sitt andra album, nästan exakt samtidigt. Och fyra av de där åtta ingår även där, bland tjugoen medverkande där hela femton sjunger – inklusive namn som Iiris Viljanen och Jan Hammarlund.
Självbetitlade ”The Hope Singers” (Sing a Song Fighter/Border) är i allt väsentligt ett coveralbum, där John Lennon och Suicide samsas med amerikanska folkmusiktanten Alice Gerrard och några låtar från Karl Jonas och medmusikern Gilbert Johanssons tidigare projekt.
Lyssnar man på båda albumen är det märkligt hur lika de ofta är. Trots att ursprungsmaterialet är så annorlunda, trots att den ena bygger på sånger och den andra inte.
Det är ingen riktig ordning alls, där heller.
Läs fler musiktexter av Nils Hansson, till exempel om hur en pytteliten musikskiss av Robert Wyatt har blivit över en timmes musik.