Swedish House Mafia fyller Tele2 Arena. Ändå skulle de sannolikt döda för bara lite av det Mr Tophat har.

Svensk hitmusik har alltid begärt det kulturella kapitalet. När Steve Angello, Axwell och Sebastian Ingrosso nu gör comeback, inte bara med megaspelningar utan också med en utställning på Fotografiska, ansluter de sig till en gedigen tradition av pengastinn bitterhet. Från E-Types ilska över att aldrig vinna en Grammis till Per Gessles samarbeten med Anton Corbijn till Kents konstbok.

Att vara ”bara” populär räcker inte för storstjärnorna. De vill ha kulturvärldens kärlek också.

Mr Tophat har den. Faktiskt sedan sitt första andetag. När han föddes 1990 var det rakt in i Sveriges mest upphöjda konstfamilj. Hans pappa är Jockum Nordström, hans mamma Karin Mamma Andersson. När sonen började visa intresse för musik parade pappan ihop honom med kompisen och producentikonen Christian Falk. Unge Rudolf fick tipset att skaffa sig två Technics 1210 och lära sig dj:a.

Spola fram några år och som Mr Tophat har Rudolf Nordström inte bara etablerat sig på Stockholms klubbscen. I sitt partnerskap med Robyn – även hon från en tvättäkta kulturfamilj – tycks han, i den mån det är möjligt, ha tagit över bortgångne Falks roll. 2017 släppte de ep:n ”Trust me”, och när Robyn gav ut ”Honey” i höstas är Mr Tophats bidrag som producent ett av de mest karaktärsfulla.

Nu är han själv aktuell med en skiva. Eller tre. ”Dusk to dawn” (Twilight Enterprise/Border) släpps i etapper, den första i fredags. Jätteprojektet gästas av bland andra pappan Jockum, Andreas Kleerup, Robyn så klart och Swedish House Mafia-bekanta Lune.

Den sistnämndas medverkan är – tillsammans med att han också gör elektronisk musik med fokus på dansgolvet – typ det enda som Mr Tophat har gemensamt med den megaframgångsrika trion.

”Dusk to dawn” kommer aldrig fylla några arenor. Ändå är den både i sin gränslösa konstnärliga ambition och i vilken värld den rör sig antagligen exakt allt Swedish House Mafia skulle önska att de kunde göra. Man är som bekant aldrig riktigt nöjd med det man har.

Läs fler musiktexter av Sara Martinsson, till exempel om hur Beyoncés livedokument ”Homecoming” är en styrkedemonstration av sällan skådat slag.