När Håkan Hellström vinglade i gång sin solokarriär var det nog åt det här hållet jag trodde att han skulle gå, snarare än mot idrottsarenor och symfoniorkestrar. I stället finns Rasmus Arvidsson och hans lågbudgetband Avantgardet, som nu ger ut fjärde albumet på lika många år och ser ut som om de kunde fortsätta en bra stund till.

Trots att det låter så långt från stabilt: en gles och tanig rockmusik med dålig hållning, där gärna någon udda slagverksdetalj sticker ut. Arvidsson själv har en påfallande Hellströmlik talang för formuleringar och tonfall, för nyckfullt inkastad engelska och underligt betonade nyckelord.

Helst besjunger han en skriande misär, mitt i nutiden på den svenska vischan, fast med en musik som imponerande ofta lyckas låta smittande munter i all sin sjavighet. Älskvärt är bara förnamnet.

Bästa spår: ”Bara dom vilsna”, ”Bengalerna”

 

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Mando Diao inte alls har återvänt till sitt ursprung.