Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 19:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/skivrecension-christophe-rousset-framfor-gounods-faust-som-den-var-tankt/

Skivrecensioner

Skivrecension: Christophe Rousset framför Gounods ”Faust” som den var tänkt

Christophe Rousset dirigerar Les Talens Lyriques i Versailles 2018. Foto: Eric Larrayadieu

När Gounods opera ”Faust” gick ut över världen var det i en rejält omarbetad version, först nu får vi höra en ursprungligare version som komisk opera, med en teatral nerv som är något av en sensation.

Berättelsen som Faust, som i utbyte mot ära, makt och njutning är villig att sälja sin själ till djävulen, har sina rötter i tyska folksagor från 1500-talet. Men har gestaltats i alla möjliga former. Mest känd är Goethes drama i två delar som fullbordades 1831.

Berättelsen om Faust har också varit utgångspunkt för flera uppmärksammade uppsättningar i Sverige de senaste åren. Som teater i Gasklockorna i Gävle, på Dramaten och Göteborgs stadsteater. Som opera i Umeå och som dockteater på Folkteatern. Lägg därtill den svenska nyöversättningen av Thomas Manns ”Doktor Faustus”.

I sin bok ”Faustbrev. Tankar om en klassiker” skriver dramaturgen Tomas Forser om sitt arbete i Gävle och liknar dramat vid ett ”lackmuspapper” för olika tider. Peter Oskarsons iscensättning blev också ”ett lysande tumult, ett brinnande skådespel” i ”ett flytande gränslöst universum”, enligt DN:s Ingegärd Waaranperä.

En beskrivning som också passar in på den enormt kreativa effekt som Goethes ”Faust” hade på den romantiska vågen inom musiken på 1800-talet. På tonsättare som Berlioz, Schumann och Liszt som kastade sig ut i dess vibrerande energi, andlösa fart, och drastiska växlingar mellan ljus och mörker. I ”Faust”, vilket Marshall Berman säger i sin bok ”Allt som är fast förflyktigas”, bejakades moderniteten i samma andetag som den dömdes ut. Det fria skapandet krävde förgörelse. 

Ett av de mest lysande uttrycken för denna motsägelse är Charles Gounods ”Faust”. En opera i fem akter som hade premiär på Théâtre Lyrique i Paris 1859 men som först tio år senare, i en andra och rejält omarbetad version för den större Parisoperan, skulle gå ut över världen.

Och det är i denna version som vi mött Gounods mästerverk. Fram tills nu, då Christophe Rousset med sin tidstrogna orkester Les Talens Lyriques samt en lysande kör och solistensemble presenterar en helt annorlunda version – baserad på uppsättningen 1859 och en del av de förändringar som gjordes åren därefter då den spelades i den franska landsorten.

Nu hör vi Gounods ”Faust” för första gången som vore den en i grunden komisk opera – med talad dialog och melodramer (tal till orkester), ett utökat och mera brokigt persongalleri och med en teatral nerv som är något av en sensation. Bara första aktens färd från Fausts ensliga kammare till gatans och torgets karnevaliska vimmel är som ett magnetiskt rus. Livsledan byts till en skamlös bejakelse av njutningen i fartfyllda körscener där åtrån ges helt fria tyglar.

Benjamin Bernheims Faust, vars första ord i operan är ”rien” (ingenting), brister här ut i sitt livs första, hejdlöst vrålande ”Je t’aime!” Ett ”Jag älskar dig!” som skär som ett spjut genom hans likgiltighet. Magnifikt!

Andrew Foster-Williams Méphistophélès är snarare ironisk än ondskefull. Och med sin otåliga uppmaning: ”En route!” (Kom igen, nu åker vi!) är han mer en igångsättare än en magiker. Medan Véronique Gens undersköna sopran ger Marguerite precis allt hon har av mänsklig värme.

Bästa spår: Första aktens ”La kermesse”-scen

 

Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om hur fur fyra ungherrar från Operakören blev Sveriges första jazzsånggrupp.