Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Skivrecensioner

Skivrecension: David Byrne hittar tonfallen men når bara halvvägs

I två års tid har David Byrne samarbetat med ett par dussin artister i olika länder för att skapa sitt nya soloalbum.
I två års tid har David Byrne samarbetat med ett par dussin artister i olika länder för att skapa sitt nya soloalbum. Foto: Clint Spaulding/WWD/REX

I sitt första soloalbum på fjorton år är David Byrne sig ytterligt igenkännlig, trots alla hippa, unga musiker i olika länder han har åkt runt och sökt samarbeten med.

3

ROCK
David Byrne
”American utopia”

(Nonesuch/Warner)

Det startade med en av Brian Enos mest typiska idéer. En av den experimentelle popveteranens käpphästar är att modern musik är alldeles för perfekt; att alltför mycket av de små, mänskliga misstagen numera raderas ut under det digitala efterarbetet. Med en besvärande livlöshet som logisk följd.

Han skapade därför en serie programmerade rytmer där en inlagd algoritm agerar slumpgenerator, så att något liknande en mänsklig ofullständighet uppstår på artificiell väg. Och några av dessa fick i gång David Byrne i en skapandeprocess som tog två år och inbegrep en lång rad medverkande i flera olika länder. Med visst fokus på unga, brittiska klubbmusikmakare som Sampha, Happa, Koreless och Nathan Jenkins.

Resultatet är nu David Byrnes första soloalbum på fjorton år. Åtminstone är det så det rubriceras, även om det på sitt sätt är ett minst lika avancerat samarbetsprojekt som de senaste årens olika duoalbum med St Vincent, Fatboy Slim eller just Brian Eno.

I många stycken är det just gamla Talking Heads som man associerar till, eller någon gång efterföljare som Arcade Fire.

Å andra sidan är det kanske mest slående hur mycket David Byrne det faktiskt låter. Med den långsamma funkgrunden som för tillbaks till Talking Heads och de många rytmlagren som pekar mot flera av hans faser som soloartist. Det säregna sättet att leverera pratsjungna texter med ett vardagligt tonfall som hela tiden balanserar på gränsen till det absurdistiska. De förvånansvärt klarögda små melodier som bryter in här och där. Och de långa, talkörsartade refrängerna som får låt efter låt att kännas som en potentiell livefavorit.

I många stycken är det just gamla Talking Heads som man associerar till, eller någon gång efterföljare som Arcade Fire. Snarare än den unga, hippa värld som han har varit runt och hämtat kredd hos.

I texterna är han däremot entydigt en soloartist, med ett tonfall som förblivit sig märkligt likt genom åren. Även om själva rösten är åldrad. Som titeln ”American utopia” antyder handlar det om hemlandet, om samtiden och den särskilda sorts satiriska blick som fick sitt tydligaste uttryck i filmen ”True stories”. Med tankar om moderniteten, mediesamhället, vilsenheten i tillvaron och den grundläggande futtigheten i många av våra strävanden (bland annat uttryckt i olika jämförelser med vad djuren anser om samma saker).

Däremot är det bara sällan det verkligen lyfter. Antalet medverkande må vara flera dussin, men de flesta är bara med på något enstaka spår och även om vissa arrangemang är grandiosa är det mycket annat som drar åt det stramt återhållna och rent av oförlösta.

Jag blir mer förväntansfull när jag läser om den turné David Byrne just har haft premiär på, där han omger sig med ett dussin musiker, de flesta slagverkare, som alla rör sig sladdlöst på scenen och skapar en sorts stiliserat karnevalståg. Som en utvidgning av den rörlighet han utforskade redan på turnén med St Vincent härom året.

Han har själv sagt att det är hans mest ambitiösa show sen ”Stop making sense” med Talking Heads för trettiofem år sen, som blev till en av rockhistoriens mest hyllade konsertfilmer, och jag kan lätt föreställa mig de flesta låtar på detta nya album som en suggestiv höjdpunkt på scenen.

Själva albumversionerna ter sig däremot mer som arbetsmaterial på vägen dit.

Bästa spår: ”Everybody’s coming to my house”, ”It’s not dark up here”

5 album David Byrne har gett ut sen förra soloskivan

1. ”Big love: Hymnal” 2008

Inspirerad av mormonernas psalmer och klassisk filmmusik skapade David Byrne ett nästan helt instrumentalt soundtrack till andra säsongen av tv-serien ”Big love”, som sändes 2007. Året efter gav han ut den som första skiva på sitt eget skivbolag Todo Mundo.

2. ”Everything that happens will happen today” 2008

Brian Eno producerade några av Talking Heads mest betydande stunder, dessutom gjorde de båda den samplingsbaserade milstolpen ”My life in the bush of ghosts” ihop 1981. På deras första gemensamma popskiva sjöng Byrne i stället egna texter till Enos musik.

3. ”Here lies love” 2010

Tillsammans med dj-musikern Fatboy Slim satte David Byrne ihop en sorts rockmusikal om den fillippinska presidenthustrun Imelda Marcos, med tjugotvå gästsångare inklusive Sia, Florence Welch, Tori Amos, Cyndi Lauper, St Vincent och Steve Earle.

4. ”Live at Carnegie Hall” 2012

Som ett kvitto på sina utflykter i brasiliansk musik bjöds David Byrne 2004 in av Caetano Veloso att skapa en gemensam konsert på Carnegie Hall i New York, där de i en nedskalad akustisk sättning tolkade om material från bådas kataloger.

5. ”Love this giant” 2012

Planen var ett enda gemensamt framträdande, men utifrån en idé om att utgå från blåsinstrument skapade David Byrne och den trettio år yngre St Vincent ett helt album ihop, där de på omslaget försökte göra honom till skönheten och henne till odjuret.

 

 

 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.