Med en västerbottnisk soul lika vit som snö och produktioner så slicka och perfekta att de stundtals är generande, ibland snudd på generiska, har Deportees mutat in ett alldeles eget hörn på den svenska popscenen. Bandets styrka har alltid legat i att de storvulna, bombastiska känslorna, stråkarna och den överjordiska falsettsången backats upp av intelligenta texter och ett mångfasetterat, teoretiskt tankegods.

”All Future”, deras sjätte skiva i ordningen, är måhända inte lika omedelbar som exempelvis ”Under the pavement – the beach” (2009), men ändå mångbottnad på sitt eget vis. Ljudbilden är solkigare, men poplyriken fjäderlätt.

Över rockiga gitarrer och arrangemang som ömsom öppnar upp sig i stillsamma ballader, ömsom kulminerar i täta crescendon, skissas en framtid som kanske trots allt är möjlig.

Bästa spår: ”No palace in the sky”

Läs fler musikrecensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om hur Bat for Lashes har börjat lämna melankolin.