Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-22 05:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/skivrecension-erik-lundin-skriver-sig-igenom-radslan-och-sorgen/

Skivrecensioner

Skivrecension: Erik Lundin skriver sig igenom rädslan och sorgen

Erik Lundin gör en själslig exorcism, men avslutar med en hoppfull ballad. Foto: Abraham Engelmark

De senaste åren har Erik Lundins liv pendlat så starkt mellan mörker och ljus att han till slut kände sig randig, som en zebrapojke. På sitt debutalbum sätter han ord på alltsammans.

Rätta artikel

Hur blir man en zebrapojke? Vad är det ens?

Sommaren 2017 var Erik Lundin på turné med Håkan Hellström. Kväll efter kväll stod han som förband på arenascener och hjälpte tusentals rusiga svenskar att än en gång finna sina inre Göteborgs-matroser. Mellan konserturladdningarna upplevde den då trettiofyraåriga rapparen en jobbigare tid. Flera personer i hans närhet dog och vissa dagar slutade med att han fick byta från begravnings- till scenkostym framåt kvällen.

De senaste åren blev därefter: en blandning av ljus och mörker, sorg och glädje, svart och vitt. Erik Lundin beskriver det som att han kände sig ”randig”.

”Zebrapojken” är, kanske inte helt oväntat givet den bakgrunden, ett bitvis ganska mörkt album. Lundin har skrivit texterna med, för att använda hans egna ord, pennan som tröst och han håller hårt, närmast krampaktigt, i den. Bara genom att beskriva rädslan och sorgen kan man ju ta sig igenom den utan att helt gå i bitar.

I den spoken word-flödande, enorma ”Nu dom frågar” rappar han om att ”det slutar aldrig blöda, kistorna blir aldrig mätta/ kramat föräldrar som jag aldrig träffat”. ”Spökhistorien” är en kallsvettig vandring mellan dröm och verklighet i Stockholms norra förorter. Skildringen av att förlora någon till kriminalitet i ”När hissen tystnar” är lika sorglig som pricksäker: ”hon ber han, snälla stanna, men blir övergiven än en gång/när ljudet av hissen till slut tystnar/sitter hon i rummet med lurar och bara lyssnar/har inte längre förmågan att ens snyfta/men nynnar i det tysta.”

Musiken går i samma stil. Om den fyra år gamla första ep:n ”Suedi” var ett musikaliskt festbord, ett överflöd av inbjudande och lättillgängliga smaskigheter i form av vassa refränger och dansanta beats, är ”Zebrapojken” mer ljudet av någon som försöker svälja begravningskaffe och smörgåstårta med gråten i halsen. Producentbröderna Nils ”Nisj” Svennem Lundberg och Måns Lundberg har byggt en extremt nedtonad och dov ljudbild som passar Lundins tonläge perfekt.

Samtidigt försöker han också, då och då, när han orkar hålla huvudet över ytan, verkligen att se ljuset i mörkret och konstatera hur långt han kommit, vart musiken har tagit honom, och tillåter sig att känna viss lycka och stolthet. Som i sista låten ”Jag räcker”, där han hyllar både sig själv och sina närmaste, och i förlängningen alla som någonsin gått igenom svåra tider, genom att säga det absolut enklaste och viktigaste.

Det är en tonsatt uppmuntrande klapp på axeln som långsamt växer till en närmast gospelaktigt hoppfull ballad och Lundin rappar ”ni alla är fenomenala/så ställ dig i spegeln och säg till dig själv att ’jag räcker’” och ”blir aldrig perfekt/men jag vet att jag räcker”.

Efter den själsliga exorcism som dominerar resten av ”Zebrapojken”, är det en avslutning som känns befriande hoppfull.

Bästa spår: ”När hissen tystnar”

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström , till exempel om hur Silvana Imam fortfarande söker efter mer .