Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Skivrecension: Ett hisnande akustiskt äventyr för två gitarrer

Thomas Hansy och David Hansson är de två gitarrister som utgör The Gothenburg Combo.
Thomas Hansy och David Hansson är de två gitarrister som utgör The Gothenburg Combo. Foto: Jerker Andersson

Efter att ha tonsatt de sju kontinenterna har de två gitarristerna i The Gothenburg Combo nu omsatt Jules Vernes ”En världsomsegling under havet” i modern konstmusik.

5

KONSTMUSIK
The Gothenburg Combo
”Seascapes – 20 000 leagues under the sea”
(Combo/Naxos)

 

För science fictionpionjären Jules Verne utgjorde havsdjupen det stora okända, vilket resulterade i romanen ”En världsomsegling under havet” där kapten Nemo har avsagt sig all kontakt med civilisationen för att med sin ubåt Nautilus leva resten av sitt liv i oceanerna. En utopisk värld där människan är namnlös (”Nemo” betyder ”Ingen”) och är fri att vara ”Mobile in mobilis” (”Rörlig i det rörliga”).

När musikkritikern David Toop gav ut sin bok ”Ocean of sound” 1995 var Verne en av hans referenser. För att beskriva hur fantasin kring det motivlöst flödande och riktningslösa allt starkare kom att prägla 1900-talets musik – från sekelskiftets Claude Debussy till 60-talets minimalister som Terry Riley och senare elektroniska genrer som dub, ambient och drum 'n' bass. En musik som enligt Toop är som ett hav, en ”vibrerande salighet” för lyssnaren att försänkas i.

De får det okända att gripa tag i en och drar en med sig. Man snappar efter luft, och ger upp, men blir levande igen på ett förunderligt sätt. I ett oceaniskt element som kanske inte är så främmande ändå.

Efter att på ett lysande vis ha tonsatt de sju kontinenterna på albumet ”Sketches of the world” (2010) har nu David Hansson och Thomas Hansy i The Gothenburg Combo på ”Seascapes” sänkt sig ner i djupen och tonsatt Vernes roman. En svit av tio ”kapitel” där de översatt denna undervattensvärld med sina magiska ljusfenomen, virvlande strömmar och bottenlösa djup till sina två gitarrer. Och det är ett hisnande akustiskt äventyr de bjuder på. De får det okända att gripa tag i en och drar en med sig. Man snappar efter luft, och ger upp, men blir levande igen på ett förunderligt sätt. I ett oceaniskt element som kanske inte är så främmande ändå.

I de två första kapitlen, ”Vanikoro” och ”Kuroshio (the black current)” etableras resans olika slags rörligheter där det mekaniska hos ubåten bryts mot det organiska hos oceanen. Ett samspel som, med inspiration av kanske just Terry Rileys minimalism, föder lusten att ge sig hän, att bli ett med oceanens egna krafter. Därefter stillnar det samtidigt som rymden vidgas i ”The Red Sea” innan det är dags för ”Birds of paradise” och det sällsamma besöket på en ö bebodd av smaragdgröna paradisfåglar.

I ”A lost continent”, ”Maelstrom” och ”Lost in a heavy sleep” sker de verkliga nedstigningarna där musiken bygger på olika lager av klangskikt och samtidigt rör sig i olika hastigheter. Omtumlande och stundtals skrämmande innan den fridfullt förföriska skönheten i ”The coral realm” öppnar upp en undervattensvärld att för alltid vila i. Kaptens Nemos yttersta längtan.

I ”The last word of Captain Nemo” låter The Gothenburg Combo” honom ta farväl med scenen i slutet då han hänryckt och helt avstängd från världen spelar en ”sorgsen melodi” på sin orgel i en av ubåtens kammare. En melodi som stiger och sjunker med en allt häftigare sprängkraft. Som om den ville föra en bortom alla tänkbara gränser. Det är en urladdning som förlöses i avslutande ”Out there lies true existence” som är en kärleksförklaring till arpeggiot, gitarrens mest typiska figur. Och till den oceaniska vågrörelsen som sådan.

Bästa spår: ”The last word of Captain Nemo”

Fem oceaniska favoriter

1. ”La mer”: Claude Debussy

Ett banbrytande orkesterverk från 1905 som helt vill följa havets form, helt utan mänsklig närvaro. Och som snarare är inspirerat av havet som det beskrivits inom litteraturen och bildkonsten än av det fysiskt verkliga.

2. ”L’ amour de loin”: Kaija Saariaho

I denna opera från 2000 framstod Saariaho som en av Debussys främsta arvtagare i vår tid. Särskilt i dess överfarter över Medelhavet som på ett lika sensuellt som symboliskt vis gestaltar havet som förbindare och omformare.

3. ”Ascent”: Andrea Tarrodi

Här handlar det om ett orkesterverk som tar sin utgångspunkt i en uppstigning ur en oceanisk djuphavsgrav. Kunde varit inspirerad av den våldsamma uppstigningen från 16.000 meters djup ur Sargassohavet hos Jules Verne.

4. ”Dark magus”: Miles Davis

På 70-talet blev Miles Davis musik alltmer oceanisk, upplöst och översvämmad av wah-wah- och eko-effekter. Här låter den som en livshotande malström i Vernes anda. En oceanisk nedåtgående virvel som får sinnena att svartna.

5. ”Ishavet”: Gösta Nystroem

Havet som is, det oceaniskas slut. Motsatsen till ”Rörlig i det rörliga”. Finns hos Verne när Nemo kommer till Sydpolen: ”Här var allt fruset, till och med ljudet”. En fastfrusenhet som också utgör det yttersta straffet i Dantes ”Inferno”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.