Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-20 19:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/skivrecension-fka-twigs-skildrar-sin-smarta-med-enorm-anspanning/

Skivrecensioner

Skivrecension: FKA Twigs skildrar sin smärta med enorm anspänning

Tahliah Barnett kallar sig FKA Twigs efter knaket i sina leder. Foto: Matthew Stone

FKA Twigs andra album bär på oerhörda pretentioner och det tydliga syftet att skapa ett ”stort verk”. Som inte är odelat lyckat, men ändå ett styrkebesked.

”Kvinnorna på väg att ta över författaryrket”, skrev DN Kultur i veckan. 72 procent av svenska debutanter 2019 är kvinnor. I artikeln spekuleras i orsaker, såsom kvinnors större intresse för läsning. Men den som lyfter blicken ser något mer. En samtid full av berättande kvinnor. Musikvärlden domineras av samma tendens.

Den ”stora romanen” återfinns i dag i albumform på strömningstjänsterna. Från Maggie Rogers texter av dagbokskaraktär till Billie Eilishs generationsdramatik och Lana del Reys stiliserade skildringar av Amerika. Nu ansluter även FKA Twigs till trenden.

Fem år har gått sedan debuten ”LP1”. Redan när hon slog igenom vid början av decenniet lyftes hon fram som en blivande storstjärna. Hennes avtal med skivbolaget ska enligt uppgift vara spektakulärt tillåtande, med moderna mått mätt. Att uppföljaren tog tid var lugnt. Twigs, döpt efter hur hennes leder knakar som torra kvistar, har fått skapa i sin egen takt.

Tålamodet man visat för henne påminner om hur Kate Bush i sitt kontrakt fick två hela år för att förkovra sig i balett och mim innan karriären drog igång. Omsorgen de båda landsmaninnorna blivit behandlade med är inte deras enda likhet. Om influensen från den exakt trettio äldre ikonen funnits där även innan, hos den lika tekniskt ambitiösa FKA Twigs, är den kraftigare än någonsin på ”Magdalene”.

Precis som Kate Bush gjort i decennier utforskar FKA Twigs kvinnlig erfarenhet i text men också i ljud. Utgångspunkten är å ena sidan en färsk separation (från filmstjärnan Robert Pattinson), å den andra den operation hon genomgått för att avlägsna sex bindvävstumörer från livmodern. Dessa var stora som frukter. Två äpplen. Tre kiwier. Några jordgubbar. I intervjuer har hon själv beskrivit dem som ”en fruktsallad av smärta”.

Allt detta onda ekar genom stilvalen på ”Magdalene”. Hur rösten är så spröd, med varje litet ljud fullständigt hörbart, samtidigt som produktionen bjuder ett mycket organiskt djup.

Musiken låter som att den kommer från insidan av kroppen. Allra bäst realiserat i ”Sad day”, där de åskmullrande trummorna låter som alla sorters smärta. ”Taste the fruit of me/Make love to all you see” går texten. Brutaliteten är granne med skörheten.

Med hjälp av bland annat Skrillex effektarkiv och Nicolas Jaars piano har FKA Twigs gjort ett album som i alla val drivs av viljan att sätta ord på en enda kvinnas berättelse. En enda kvinnas begär. Efter smärtlindring. Efter romantik. Efter en vacker man som inte längre är hennes.

Hon gör det med oerhörda pretentioner och med det tydliga syftet att åstadkomma ett ”stort verk”.

Som sådant är det inte odelat lyckat. Den enorma anspänning med vilken hon tar sig an projektet skiner igenom. Spår som ”Day bed” och ”Mary Magdalene” är bitvis olidliga i sin högstämdhet. Men som prestation är ”Magdalene” imponerande. Ett styrkebesked från en artist som låter som att hon levt ett halvt liv sedan vi sist hörde från henne.

Bästa spår: ”Sad day”

 

Läs fler musikrecensioner av Sara Martinsson, till exempel om hur Charli XCX är med om att skapa den mest nyskapande poppen just nu.