Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/skivrecension-jazzpionjarerna-wiggers-i-fri-dressyr-forebadade-povel-ramel/

Skivrecensioner

Skivrecension: Jazzpionjärerna Wiggers i fri dressyr förebådade Povel Ramel

Jazzsångarkvartetten Wiggers (med ackompanjatören Sune Waldimir näst längst till höger). Foto: ur Enar Rydbergs arkiv

Sveriges första jazzsånggrupp Wiggers kom från operakören och kombinerade en svårbemästrad sångkonst med att spexa och spåra ur så att radiopubliken måste varnas.

Mot slutet av 1920-talet blåste nya musikaliska vindar över Sverige som i grunden kom att förändra populärmusiken. Till pionjärerna hördes Wiggers, fyra så kallade ”ungherrar” i Kungliga Operans kör som 1928 bildade Sveriges första jazzsångarkvartett. Och som snart slog hela landet med häpnad med en rytmisk jazzfärgad schlagermusik. En musik för den nya tiden.

Men alla var inte lika mottagliga. Vid Wiggers scendebut på Södra Teatern 1929 förkunnade teaterns jazzfientlige kapellmästare sarkastiskt för publiken innan ridån gick upp att: ”…här kommer fyra negersångare som kallar sig Niggers eller Giggers och egentligen är svenska…” En rasism som eskalerade i media några år senare i samband med Louis Armstrongs besök då en recensent menade att denne nu bevisade att ”apor har ett språk”.

För Wiggers kom dock den värsta upplevelsen året innan då de medverkade i en amerikansk pjäs på Dramaten med att sjunga negro spirituals – ansiktsmålade i blackface. Det var kvartettens största konstnärliga utmaning men som så brutalt saboterades av ursinniga unga nazister i publiken att polisen måste ingripa. En förskräcklig men också intressant händelse som berättar om hur radikalt annorlunda ”blackface” en gång tolkats jämfört med i dag.

Om allt detta kan man ta del av i den rikt illustrerade boken ”Wiggers – de första svenska jazzsångarna” som författats av redaktören Lasse Zackrisson och Enar Merkel Rydberg (1930-2019). Den senare var anställd som fotograf vid Kungliga Operan i fyrtioåtta år och son till Folke Rydberg som var bas i Wiggers – vars unikt rika arkiv ligger till grund för boken.

Något som förklarar dess charmigt tidstrogna språkbruk när den exempelvis talar om ”töser” och ”grabbar” – kvartettens eget språk, också i låtar som ”Historien om Giggling Gertie” och ”Finns det nån som heter Greta?”

Förutom Folke Rydberg bestod Wiggers från början av Ivar Hallbäck, Gösta Bergström och Calle Winther samt pianisten och arrangören Sune Waldimir. De utgjorde ett instrument som ”kunde sjunga hur högt och lågt som helst”. En säregen och svårbemästrad sångkonst som kombinerades med att de spexade och ”spårade ur” på scenen – ”i fri dressyr” som en kritiker uttryckte det. Något som föranledde Sven Jerring att lugna lyssnarna innan de första gången skulle spelas i radio.

På de sex cd som medföljer boken ligger det också nära till hands att höra Wiggers, när de är som galnast, som föregångare till Povel Ramel. Inte minst i deras potpurrier som kunde bestå av hundrafemtio bitar. Särskilt förtjust blir jag av all den förvirrade exotism som de förmedlade i sin repertoar när de åkte land och rike runt och i en och samma låt sjunger om hur man dansar tango i Rio och sjunger ”O sole mio!”

Till sist är detta också en smått underbar bok om att färdas 800 mil under en sommar i en turnébil som jämt går sönder. Och om att vara tvungen att hyra en folkpark för att kunna betala reparationen och resa vidare.

Bästa spår: ”The Kittens Band”, ”Potpurri”, ”Serenaden i Prästgatan”

 

Läs fler musiktexter av Martin Nyström, till exempel om hur Lena Willemark, Jonas Knutsson och Mats Öberg gör folkmusik av Cornelis, Taube och Eva Dahlgren.