Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 05:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/skivrecension-jeff-lynnes-elo-har-fatt-upp-farten-men-musiken-ar-konstant/

Skivrecensioner

Skivrecension: Jeff Lynne's ELO har fått upp farten men musiken är konstant

Jeff Lynne lever i en musikalisk värld där det mesta av värde skapades före 1967. Foto: Carsten Windhorst / FRPAP.com

När Jeff Lynne kombinerar det oskuldsfullt poppiga med det bombastiska skapar han ljuvlig popmusik, då spelar det mindre roll att hans försök att uppdatera sig inte riktigt lyckas.

Han har fått upp farten. Efter en karriär där det ibland har gått lång tid mellan skivorna är det här Jeff Lynnes tredje ELO-album på sju år. Inte för att det spelar någon roll: det mesta i Lynnes värld är konstant. The Beatles är världens bästa band, det mesta av värde inom popmusiken skapades före 1967 och det finns ingen hejd på hur många detaljer man kan trycka in i en låt. 

På ”From out of nowhere” har trots allt Lynne – så smått – försökt uppdatera sig lite, utan att egentligen lyckas. Vilket självklart bara är positivt. När Lynne, som den Phil Spector-efterföljare han är, än en gång kombinerar det oskuldsfullt poppiga med det bombastiska skapar han ljuvlig popmusik. Det gör det lättare att ha överseende med hans numera ganska stela tolkning av den allra tidigaste rock ’n’ rollen. 

Bästa spår: ”All my love”

 

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Joel Alme ger uttryck för sitt mindervärdeskomplex med paradoxalt lyxig musik.