De flesta människor som flyttat någonstans har en annan plats inom sig. Och det spelar ingen roll om rörelsen går från byn i inlandet till huvudstaden eller från Stockholm till Los Angeles. Inför det där mellanrummet som exilen skapar inom oss är vi alla lika och det är utifrån den insikten som Laleh bygger sitt sjunde album.

Över bombastiska popmelodier, ofta med smittande beats och extra allt, sammanfogar hon bokstavligt talat de två världar som präglat hennes konstnärskap de senaste åren – rötterna i svensk popflora och vardagen som kommersiell musikproducent i USA.

Skivan inleds i på en strand i det nya landet, intill vattnet som binder ihop allt; ”jag ser slott av sand som sköljer ner i havet/det mesta går att slänga i sjön/som alla goda råd om hur man blir perfekt här/jo tack, men jag vet vad jag gör.”

Läs mer: Laleh om livet i Los Angeles. ”Jag måste få vara jag, inte en story” 

Scenen fungerar som en prolog för albumets tio kapitel. Det är en berättelse i två akter, en på svenska, en på engelska. I den första glider ett pärlband av sökande, ofta charmiga tonårsminnen in i varandra för att så småningom kulminera i hitten ”Tack förlåt”.

Den andra akten skildrar istället livet i LA, utanförskapet, systerskapet, och här tar de snygga, generiska popproduktionerna stundtals överhanden. Ändå visar Laleh återigen att hon är en av landets bästa textförfattare.

Bästa spår; ”Svenska 2”, ”Sand överallt”

Läs fler musikrecensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om hur Josefin Öhrn + the Liberation flyttat till London och blivit spretigare än någonsin.