Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 06:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/skivrecension-lana-del-rey-har-aldrig-latit-sa-har-oangslig/

Skivrecensioner

Skivrecension: Lana Del Rey har aldrig låtit så här oängslig

Trots sin tydliga persona ömsar Lana Del Rey skinn från album till album. Foto: Pamela Cochrane

Lana Del Rey tycks existera i ett parallellt universum där 1996 aldrig tagit slut, men kommer trots det att räknas till artisterna som definierade 2010-talet. Nu satsar hon på att skala av ner till kärnan.

Sedan genombrottet med den bedövande vackra ”Video games” 2011 har Lana Del Rey släppt fem album. Vart och ett med ett sound som skiljer sig från föregångaren, men alla har låtit som Lana Del Rey, och inget har låtit som typisk 10-talspop, eller ens 00-talspop. Ändå kommer hon i framtiden sannolikt framstå som en av artisterna som definierade detta årtiondes popmusik, tack vare kvaliteten i hennes låtar, det unika i hennes uttryck och hur många som har älskat henne.

Lyssna på DN Kult

Lana Del Reys musik tycks existera i ett parallellt universum där millennieskiftet, Timbaland, dansmusikinfluerad indie, 80-talsretro, EDM och trap aldrig har ägt rum. Som om popmusiken hamnade i koma natten då 2pac sköts till döds och vi hamnat i ett uttänjt 1996-limbo.

En värld där No Doubts ”Don’t speak” fortfarande spelas på radio, triphop är coolt, svordomar är tuffa, Mazzy Star är ett hett band, 60-talsretro är fräscht, ”Natural born killers” är en gripande kärlekshistoria och det inte finns några gränser för hur referenstung, citerande och smart samtidens popkultur kan vara.

Det låter kanske som en mardröm. Men Lana Del Rey är så innerlig i sin nostalgi för en tid som hon är för ung för att ha upplevt själv, och i sin kärlek till ett Kalifornien som hon flyttade till först efter sitt genombrott, att hennes djupdykning i denna estetik blir personlig och rörande naiv. Dessutom har hon en underbar sångröst – elegant, nyansrik och kontrollerat lekfull – och en förmåga att hitta samarbetspartners i låtskrivande och produktion som leder till sant kreativa möten och utsökta sånger.

Det är genom sina byten av primära låtskrivarpartners som Lana Del Rey utvecklas och ömsar skinn från album till album. Efter Emile Haynie och Justin Parker på ”Born to die”, Dan Auerbach på ”Ultraviolence”, Rick Nowels på ”Honeymoon” och ett större antal hitmakare (bland annat Max Martin) på ”Lust for life” har hon nu valt Jack Antonoff, indiemannen som alldeles nyss var sparringpartner åt Taylor Swift på hennes nya skiva.

”Norman fucking Rockwell” – en albumtitel jag aldrig trodde att hon skulle få behålla; att den gick igenom säger något om vilken maktposition Lana Del Rey har i dagens musikbransch – överraskar genom att låta så avslappnad. Lana försöker varken låta cool eller episk, det där är gjort och avklarat, istället satsar hon på att skala av och söka efter en fin kärna i varje låt. Piano och gitarr har ersatt stråkar och beats.

Och medan hon på tidigare album spelat in en och annan smakfull cover från 50- och 60-talet så väljer hon här det ohippa skapunkbandet Sublimes hiphoppastisch ”Doin’ time” från 1996. Det är talande – aldrig tidigare har Lana Del Rey låtit så här oängslig.

Det är intressant att Lana Del Rey identifierar sig med Norman Rockwell, 1900-talskonstnären som var så folklig och associerad med populärkultur (hans verk syntes på veckotidningsomslag istället för gallerier) att hans kritiker avfärdade honom som en simpel illustratör som skapade sentimental kitsch.

I efterhand har Rockwells minutiöst skapade bilder beundrats för sina starka skildringar av amerikanskt liv. Kanske kommer även Lana Del Reys hantverksskicklighet uppskattas till fullo först efter att hennes karriär är över. Hon skulle gilla det, att bli en legendarisk antihjälte, att tillhöra det förflutna.

Bästa spår: ”Love song”, ”Hope is a dangerous thing for a woman like me to have – but I have it”

 

Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur Shura har gått från melankoli till feelgood-pop.