Man slutar inte att fascineras av hur sparsam Mac DeMarco är. Med orden. Med instrumenten. Med det mesta faktiskt. ”Baby bye bye”, som avslutar den lågmält poppige kanadensarens sjunde album, är förvisso en sju och en halv minuter lång och svajig balansgång mellan experimentell Beatlespop och ironiskt funkjammande, men annars är ”Here comes the cowboy” ännu ett fint argument för att hålla sig kort och koncis. Även om man är singer/songwriter. Eller kanske särskilt då.

För trots att DeMarco ger sig själv lo/fi-asketiska förutsättningar gör han också förvånansvärt mycket av dem. Till skillnad från många andra som försökt göra samma sak hittar han ju faktiskt det varma, snälla och mjuka i det som så lätt kunnat bli kantigt. Dessutom hela tiden med en charmigt Kurt Wagner-släpig röst, som på samma gång låter både nyvaket virrig och eftertänksam.      

Bästa spår: ”Nobody”

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Fat White Family fortsätter konfrontera den polerade samtiden med nya medlemmar och ett nytt sound.