Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-16 09:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/skivrecension-madonnas-nya-ar-mycket-av-allt-och-aldrig-aldrig-lagom/

Skivrecensioner

Skivrecension: Madonnas nya är mycket av allt och aldrig, aldrig lagom

Madonna försöker hitta tillbaka till sin gamla naivitet, som gjorde att hon inte brydde sig om vad andra tyckte. Foto: Steven Klein

För att komma vidare satsar Madonna på avancerade historiska referenser, att återvända till sina egna rötter, dystopisk politik och flirtar med latinamerikansk reggaeton – om vartannat.

Djärvt, barockt, subversivt, fragmentariskt, självreflekterande och politiskt. Madonnas nya album är mycket av allt och samtidigt olikt det mesta världsstjärnan gjort tidigare. 

Efter snart fyra decennier som den kommersiella popmusikens kanske främsta provokatör lanserar the Queen of Pop, med sin fjortonde fullängdare, en ny persona i sin ständigt pågående rollek. Karaktären Madame X lånar sitt namn från Virginie Amélie Avegno Gautreau, en ung kvinna ur den franska societeten som på 1880-talet chockerade sin parisiska omgivning när hon blottade sina bara axlar i konstnären John Singer Sargents målning ”Porträtt av Madame X”.

Skivans historiska referenser slutar inte där. Låten ”I don’t search I find”, en lekfull, houseinfluerad produktion som för tankarna till Madonnas klassiska ”Vogue” från 1990, hämtar titeln från ett citat av Picasso. Medan Madonnas Madame X på skivomslaget flörtar med inspirationskällan Frida Kahlos karaktäristiska utseende, någonting som artisten förklarat med att hon helt enkelt inte har några samtida förebilder eftersom ingen gör det hon gör, vilket är ”rätt skrämmande” (Vogue, juni 2019). 

Trettio år efter att den banbrytande skivan ”Like a prayer” släpptes fortsätter den ensamstående sexbarnsmamman bryta ny mark med en bombastisk blandning av extra allt som är överlastad av autotune, pur electro och dystopiska beskrivningar av världsläget mot en solig fond av reggaeton.

För att återuppfinna sig själv har Madonna, i egenskap av Madame X, sökt sig tillbaka till rötterna i punken och klubbmusiken liksom till sitt 80-tal där hon med skivorna ”Madonna”, ”Like a virgin”, ”True blue” och ”Like a prayer” flyttade fram positionerna för unga tjejer genom att lyfta erfarenheter som sällan fick rum i kommersiella poplåtar. 

Redan i det medryckande, potentiellt höftöppnande inledningsspåret ”Medellín” åkallar hon, med hjälp av sin colombianska sidekick Maluma och den franska producenten Mirwais som hon samproducerat merparten av albumets låtar med, sitt sjuttonåriga jags fria och kravlösa förhållningssätt till musik.

Madonna försöker hitta tillbaka till naiviteten som gjorde att hon inte brydde sig om vad andra tyckte när hon spelade sina första sololåtar på kassett för klubbkidsen i New York. Det personliga tilltalet återkommer i de, i sammanhanget, mer avskalade bonusspåren ”Extreme occident” och den hudlösa ”Looking for mercy”, som producerats i namnkunnigt sällskap av Jeff Basker och Kanye Wests parhäst Mike Dean.

Ändå är kärnan i ”Madame X” ett fem spår långt, desillusionerat knytnävsslag i magen som tar Madonnas politiska ställningstaganden på ”Rebel heart” (2015) ett steg längre såväl innehållsmässigt som ljudmässigt. Detta inte minst i det experimentella ljudcollaget ”Dark ballet” där det tonsatta brandtalets tunga beats glider över i Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”.

Trots att de politiska låttexterna stundtals lägger krokben för sig själva lyser skaparglädjen igenom. Det är avantgarde, humor och förbryllande kaos om vartannat och aldrig, aldrig någonsin lagom - precis som Madonna är mest.

Bästa spår: ”I don’t search I find”

 

Läs fler musikrecensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om hur Laleh berättar i två akter, en svensk och en på engelska.