Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 15:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/skivrecension-maja-ratkje-tonsatter-den-desperata-svalten/

Skivrecensioner

Skivrecension: Maja Ratkje tonsätter den desperata svälten

Maja Ratkje vid klaviaturen. Foto: Erik Berg

Visslingar från en trädtuggare och torra tramporgelpipor. Röstkonstnären Maja Ratkjes tolkning av Knut Hamsuns roman ”Svält” är inlevelsefull och grym.

Rätta artikel

Få böcker har en sådan träffande inledningsmening som Knut Hamsuns genombrottsroman ”Svält” (Norska: ”Sult”) från 1890: ”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den”. Och få romanmästerverk hade väntat så ivrigt på en svensk nyutgåva när förlaget Modernista 2016 släppte den i en fantastiskt rå och rent glimrande översättning av Henrik Petersen. Då hade den sedan länge varit nästan omöjlig att få tag i.

Hamsuns ”Svält” handlar om en ung och utfattig namnlös man med författardrömmar som stryker omkring på gatorna i Kristiania (äldre benämning för Oslo). Och vars kropp och psyke alltmer regeras av de galna infall som svälten leder till: ”Vansinnet rasar genom hjärnan och jag låter det rasa; jag är fullt medveten om att jag dukar under för inflytanden jag inte är herre över.” Infall som också kan vara av ett muntrare slag: ”Jag greps av en lust att skämta lite, hitta på underliga saker, göra omgivningen osäker.” Men ”Svält” är också full av rörelser och av ljud.

Förra året blev den ett danskonstverk på Den Norske Opera i koreografi av Jo Strömgren och med musik av tonsättaren och röstkonstnären Maja S K Ratkje. Till föreställningen hade Ratkje tillverkat en sällsam tramporgel, med rör i plast och metall, gitarrsträngar, slagverk med mera, som hon trakterade själv på scenen. Nu finns denna scenmusik på ett album som visar att den klarar sig rent strålande på egen hand. 

Den fysiska känslan av kroppar i rörelse är högst närvarande i musiken, liksom det ljudandes påtagliga betydelse i Hamsuns text. Som i passagen då romanjaget sitter på en bänk i staden och hör ”en hård, metallisk musik” från ett positiv till vilket ”en liten flicka sjunger en sorglig visa”. Och blir så skälvande i sina nerver att han sjunker bakåt på bänken och jämrande nynnar med: ”Jag känner mig sammansmält med dessa toner, upplöst i toner, jag strömmar, svävar högt över berg, dansar in över ljusa zoner…”

Det är väl i detta positiv som Ratkje hittat förebilden till sin tramporgel. Ett gatans instrument, enkelt och ruffigt men också tillräckligt mångröstat och demoniskt för att skapa plötsliga sprickor och glidningar i det realistiska. Som när Ratkje släpper lös en förvildad vissling till torra tangentljud, ljudande som om den kom från någon som tuggar på en träbit. En av hennes lysande gestaltningar av de lägen i romanen då en upplevelse blir så förtvivlat obegriplig att något spricker ”sönder i pannan”, som Hamsun beskriver det.

Men det som överraskar mest i Ratkjes tonsättning av stämningarna hos Hamsun är det enkla, nakna och lugna anslaget i orgelklangerna och i hennes röst. För mitt i vanvettet framkallar hon, med hjälp av en lekande folkton eller en ljuvlig popballad, en ömsinthet som tränger rakt igenom vanvettet. Som ville hon räcka Hamsuns unge man handen under hans ensamma omkringstrykande på Kristianias gator.

Bästa spår: Alla

Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om att Björks ”Vespertine” nog var ämnad att bli opera.