Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 22:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/skivrecension-nick-cave-hittar-ljuset-i-sorgen-pa-ghosteen/

Skivrecensioner

Skivrecension: Nick Cave hittar ljuset i sorgen på ”Ghosteen”

Bild 1 av 2
Foto: Richard Isaac/REX
Bild 2 av 2 Nick Cave framför bitvis sina texter i ett läge mellan tal och sång likt en präst.
Foto: Matt Thorne

Likt tre år gamla ”Skeleton tree” är ”Ghosteen” en samling utstuderat långsamma låtar om sorgen efter Nick Caves tonårige sons död, samtidigt är de både ljusare och vackrare.

En av de trådar man kan vilja hålla i huvudet är att Nick Cave hade påbörjat den här utvecklingen innan katastrofen drabbade honom, innan en tonårig son dog i en olycka och satte hela hans existens i gungning. Och gjorde nästföljande skiva ”Skeleton tree” till en övning i sorgbearbetning som bitvis var riktigt svår att ta till sig.

Även om en stor del av materialet alltså var påbörjat innan det hände. Och albumet före, ”Push the sky away”, rymmer några av karriärens allra finaste, mest grandiost stillsamma ögonblick – på ett sätt som då tycktes öppna mot något nytt, naknare och kanske mer andligt.

Som den sanslöst betitlade ”Higgs boson blues”, en sorts friformsmeditation till en dov ackordföljd som går att läsa in nästan vad som helst i. Eller den undersköna titellåten, som med vidöppen stjärnhimmel och stilla barnkör mässar in budskapet om att hur det än tar emot så måste man fortsätta, alltid.

Nu tycks den senare återkomma i bara lätt omstuvad form, åtminstone är det avslutande fjortonminutersspåret ”Hollywood” på Nick Caves nya dubbelalbum byggt på samma sorts stämning och en snarlik harmonigång. Samtidigt som den story han pratsjunger fram är en sorts halvdrömd, undertonsrik reseberättelse med återkommande platsangivelse, precis som ”Higgs boson blues”.

Fast nu handlar det förstås om förlusten. Och om att den enda önskan som återstår är den om frid, om att få sin egen plats i solen – vilket på ett flertal ställen tidigare under albumets gång har visat sig vara dit barnen försvinner när de dör.

Men han inser också att alla har närstående som dör, hela tiden. Det är inte ovanligt, det är livet.

Själv blev jag förvånad när det i förra veckan plötsligt annonserades att Nick Cave och hans band hade en ny skiva klar, det kändes så otippat snart. Trots att det alltså är tre år sen senast, och att han därefter genomfört bedriften att omvandla sitt mest krampaktigt introverta album till en storartad arenaturné.

Och sen fortsatt att experimentera med formerna, börjat kommunicera mer direkt och öppenhjärtigt med fans på nätet, tagit idén vidare till den skyddslösa diskussionskonsertmodell som bland annat nådde Cirkus i Stockholm i maj.

Men på ”Ghosteen” är det samtidigt som att han knappt har flyttat sig ur fläcken. Alla låtar är långsamma, sorgsna in i märgen. Några heter grandiosa saker som ”Galleon ship” eller ”Sun forest”, men texterna är ofta rensade ner till det mest basala. ”Leviathan” består i princip av ett mantralikt upprepande av orden ”I love my baby and my baby loves me”.

Samtidigt är det både ljusare och vackrare än senast. Även sorg byter tonläge, nu är det mer lugn och ljus – även om också det kan skära i ögon och öron. Mycket framförs någonstans mellan tal och sång, inte olikt hur en präst kan framföra sitt budskap.

Det skulle förvåna mig om inte flera låtar härifrån kommer att användas i kyrkor framöver.

Titelns ”Ghosteen” tycks vara en sorts fina spökfigurer, som speglar hur de döda lever kvar hos oss. En glädje när de visar sig, mer än tvärtom. Något liknande kan sägas om Nick Caves nya sorgemässa.

Hopplösheten har helt andra färger.

Bästa spår: ”Hollywood”, ”Ghosteen”

 

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Bror Gunnar Jansson nu sjunger blues om autentiska mordfall.