Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Skivrecensioner

Skivrecension: Plötsligt tycker Eminem som alla andra

På sistone har Eminem börjat positionera sig som Trumpkritiker.
På sistone har Eminem börjat positionera sig som Trumpkritiker. Other: Brian Kelly

På sitt nionde album har Eminem bytt sin gamla provokativa röst mot en som har sunda värderingar, i gengäld är det rent musikaliskt provocerande fult och gammaldags.

2

HIPHOP
Eminem
”Revival”
(Interscope/Universal)

Samtiden har sprungit ifrån Marshall Mathers. Med en president som säger sig företräda den grupp av frustrerad, politiskt deprimerad, misogyn, vit manlig underklass som han själv gav en röst under sina mest framgångsrika år är Eminems roll i det amerikanska samtalet högst oklar.

Han har gjort vissa försök att positionera sig som Trumpkritiker. Freestylen ”The storm”, framförd under BET Hiphop Awards i oktober, genererade en del uppmärksamhet. ”Revival” vill glida vidare på den vågen.

Omslagsfotot där upphovsmannen ses bekymrat vila pannan i handen bakom ett transparent stjärnbanér pekar mot ett för rådande kulturell debatt synnerligen normativt album. Men vem är Eminem om han tycker som alla andra? Precis som The Guardian påpekade i förra veckan: en woke Slim Shady är en självmotsägelse.

Alicia Keys och Kehlani gör varsitt gästspel som är tillräckligt bra för att baxa upp den kvalitativa nivån över ankelhöjd.

Om textförfattandet håller sig till ämnen som huvudsakligen är att anse som ”god smak”, såtillvida att de inkluderar regelbundna utfall mot en impopulär makthavare, är produktionen på detta album nummer nio desto mindre trendkänslig. Kanske är valet av Rick Rubin som ansvarig för ljudbilden Eminems sätt att säkra att han fortfarande provocerar.

”Revival” låter nämligen häpnadsväckande fult. Samplingar av ”I love rock ’n’ roll” och The Cranberries ”Zombie” trängs med Van Halen-riff och opåkallad rapmetalretro. Trots att skivan är hela nitton spår (alldeles för) lång finns här inte ens ett halmstrå av modernitet att klamra sig fast vid.

Alicia Keys och Kehlani gör varsitt gästspel som är tillräckligt bra för att baxa upp den kvalitativa nivån över ankelhöjd. Särskilt den sistnämndas ”Nowhere fast” är visserligen förutsägbar med sitt maffiga stråkarrangemang och tema om en förlorad nation, men hitpotentialen är stor. Eminem vore inte Eminem om han inte levererade åtminstone några topplaceringar på Billboard per släpp.

Men rollen som banbrytare har han gett upp för länge sedan. På ”Revival” gör han inte mer än absolut nödvändigt för att förvalta sitt eget arv. Resten är bara omdömeslös utfyllnad.

Bästa spår: ”Nowhere fast”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.