Jimmy Lee var en av alltför många unga amerikanska män som alldeles för tidigt drogs in i drogrelaterad kriminalitet, hamnade i fängelse på grund av den och till slut dog av sitt missbruk. Han var också Raphael Saadiqs bror. 

Med utgångspunkt i det sorgearbetet skapar den forne Tony! Toni! Toné!-sångaren på sitt första album på åtta år soulmusik som är lika kärleksfull i det lilla som den letar efter sammanhang i det större, i ett sönderfallande system där de mest utsatta börjar – och nästan alltid slutar – på minus.

Inspirerad av efterföljare som Miguel och Solange (vars ”A seat at the table” han producerade delar av) gör Saadiq sorgsen, förvriden disco, gitarrgnisslande ilsken Prince-funk och gospel som sällan har låtit lika tvivlande och vacklande. Han har sällan varit bättre.

Bästa spår: ”Kings fall”

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Bon Iver har blivit klar med sin plattform.