Sara Parkmans tredje album ”Vesper” är en skiva att inte bli riktigt klok på. Och det är menat som beröm.

Trettioåringen har med feministiskt patos skapat sig ett namn långt utanför folkmusikkretsarna. Hon har skapat nätverket ”Folkmusiker mot rasism” och sommarpratat i P1. Såväl debutalbumet ”Sara Parkmans skog” som uppföljaren ”Matriarkerna” (i duo med Samantha Olanders) fanns med när tidningen Lira häromåret listade de hundra viktigaste svenska folkskivorna.

Parkman är tredje generationens prästbarn. Och på ”Vesper” – som betyder aftonsång – tar hon sig an sin religiösa bakgrund med forza och fantasi. Albumet är skrivet och producerat ihop med Hampus Norén. Det bågnar av körer, svepande syntklanger, folklåtar, episk pop, psalmer, klimatgrubbel. Det är brokigt, mäktigt, extra allt.

Folkmusik som begrepp räcker inte riktigt till. Vad sägs om postfolk?

Bästa spår: ”Förgäves upp på stigen”

 

Läs fler musikrecensioner av Magnus Säll, till exempel om hur Richard Dawson stryker runt Brexitland med torgvantar och ostämd gitarr.