Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Skivrecension: St Vincent med ”Masseduction” – hjärtesorg som konstpop

Annie Clark har som St Vincent för första gången hällt ut sitt eget liv i en skiva.
Annie Clark har som St Vincent för första gången hällt ut sitt eget liv i en skiva. Foto: Nedda Afsari

Efter en omskriven separation har St Vincent gjort sin mest självutlämnande skiva hittills, men också sin mest lättillgängliga – trots alla komplikationer som ligger strax under ytan.

4

POP
St Vincent
”Masseduction”
 (Loma Vista/Universal)

Det har redan blivit en självklar del av Annie Clarks image att hon byter stil och utseende fullständigt mellan varven. Förra albumet ”St Vincent” från 2014 visade henne som en stram härskarinna på vit tron, i silverglänsande ålskinnsklänning och vittrassligt hårburr. Den här gången har hon en slät svart pagefrisyr och en dragning åt plastiga kinkykläder med höga klackar, bjärta färger och mycket hud.

Man kan absolut behöva titta två gånger för att se att det är samma artist.

I en intervju nyligen förklarade hon att det är hennes förbannade plikt, begär man att publiken ska glo på henne i en och en halv timme bör de också få något genomtänkt att glo på.

Det lustiga är att ingendera looken korresponderar det minsta med hur hon tog sig ut i karriärens början. De två första albumen visar en närmast ostylad kvinna med mörk rufsfrisyr, det tredje har inte ens en porträttbild. Som om hon kom att tänka på sin look först senare.

Musikaliskt var hon å andra sidan så fullfjädrad från start att hon kunde te sig överkvalificerad. En übersmart låtskrivare med så många referenser på varandra att man lätt kände sig lite dum bredvid, därtill utbildad supergitarrist med talang för att placera in korta men häpnadsväckande inpass nästan var som helst, med kirurgisk precision.

Att kalla det enkelhet är problematiskt för så här sammansatt och ambitiös musik, men här finns en ny sorts direkthet.

Typiskt nog var konstpopnestorn David Byrne tidig med att uppmärksamma henne och möjligen var det deras gemensamma album 2012 som fick henne att förlösas artistiskt; åtminstone var det påföljande, självbetitlade albumet hennes mest lyckade dittills. Inte mindre ambitiöst, verkligen inte, men mindre krampaktigt. Och ett kommersiellt genombrott.

Att hon därefter kom att tillbringa ett och ett halvt år hukande undan paparazzifotografer berodde dock inte på det, utan på hennes romans med supermodellen Cara Delevingne. Den är nu över, även om Delevingne medverkar som gästvokalist, och ”Masseduction” är fullt möjlig att se som en skilsmässoplatta. Singlarna ”New York” och ”Los Ageless” handlar båda om sorg och saknad och Annie Clark har själv sagt att det här är hennes första skiva där man också får hennes liv på köpet.

Vilket inte hindrar att ”Los Ageless” också svingar mot Los Angeles åldersbesatta kändiskultur eller att hon i ”New York” tar farväl till fallna artisthjältar som David Bowie och Prince. Eller att de visuellt överladdade videorna blinkar med så mycket kulört kitsch att man bländas. Hjärtesorgen finns där som ett huvudstråk, likafullt.

Och rent musikaliskt hör de till det mest rätlinjiga hon gjort, två sånger som varken kräver förförståelse eller någon särskild ansträngning för att fånga intresset och sen stanna kvar i hjärnbarken. Att kalla det enkelhet är problematiskt för så här sammansatt och ambitiös musik, men här finns en ny sorts direkthet. Säkert hjälpt av medproducenten Jack Antonoff, som bland annat jobbat med Taylor Swift och Lorde.

Tendensen går igen i sånger som den smittsamt Prince-funkiga ”Pills”, som på slutet gör ett lappkast till en grandios Bowie-final, eller den Arcade Fire-pampiga ”Young lover”, som lyckas utstråla en imponerande vitalitet med tanke på att den handlar om en älskad partner som ligger livlös i badkaret efter en överdos.

Rakt och enkelt är det egentligen aldrig, det bara låter så när man för ett ögonblick släpper uppmärksamheten.

Bästa spår: ”Pills”, ”New York”

5 andra roller för St Vincent

1. Turnéchef

Annie Clarks morbror Tuck Andress är gitarrist i jazzpopduon Tuck and Patti och som tonåring blev hon road manager för bandet, vilket kastade henne rakt in i en roll som krävde åtskilligt av snabba beslut och fast vilja.

2. Gitarrstudent

I tre år pluggade Annie Clark som gitarristelev på musikuniversitetet Berklee i Boston, innan hon hoppade av före examen för att bli medlem i det särkklädda hippiestorbandet The Polyphonic Spree. Sin virtuositet som gitarrist brukar hon dock hålla mycket kort.

3. Nick Cave-fan

Artistnamnet St Vincent tog hon från en textrad av Nick Cave som syftar på New York-sjukhuset St Vincent, där poeten Dylan Thomas dog. Hennes första kortfilm som regissör döptes efter bandet The Birthday Party, som Nick Cave slog igenom med.

4. Kändisflickvän

Som flickvän till kändisfenomenet Cara Delevingne blev Annie Clark lovligt villebråd för paparazzifotografer. Hon hävdar dock att de släppte taget redan innan förhållandet tog slut, eftersom hon var så tråkig, hårt arbetande och skandalfri.

5. Filmregissör

I skräckfilmsantologin ”XX” är Annie Clark en av fyra kvinnliga regissörer som gör varsin kortfilm, hennes heter ”The birthday party” och handlar om ett olyckligt försök att gömma ett lik. Näst på agendan är en långfilm utifrån Oscar Wildes ”Dorian Grays porträtt”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.