Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 16:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/skivrecension-weyes-blood-gor-en-storslagen-tonsattning-av-tidens-radslor/

Skivrecensioner

Skivrecension: Weyes Blood gör en storslagen tonsättning av tidens rädslor

Natalie Mering kallar sig Weyes Blood som artist. Foto: Kathryn Vetter Miller

Det finns något som stör i så gott som alla Natalie Merings låtar, ändå är hennes nya  Weyes Blood-album snarare storslaget, i sin tonsättning av det moderna livets rädslor och neuroser.

Rätta artikel

Det är inte svårt att le igenkännande åt det tidstypiska möblemanget i det översvämmade flickrummet som pryder amerikanska Weyes Bloods fjärde album. Den vinröda heltäckningsmattan binder samman den knarrande, ofantligt opraktiska, sänggaveln i metall och det vitmålade skrivbordet i korg och bildar en helhet som fullkomligt skriker 80-tal. På en lägre frekvens finns drömmarna, kanaliserade genom en bastant stereo vars design inte åldrats särskilt väl.

I början av 2000-talet började Natalie Mering spela in sin suggestiva och trasiga folkgoth på egenhändigt snickrade instrument i en liknande sovrumsscenografi, vilket bland annat ledde till samarbeten med Ariel Pink, en annan noise-älskare.

Sin första fullängdare släppte Mering själv och för varje skiva har hon vandrat närmare och närmare en mer renodlad, organisk 60-talsfolk och klassisk 70-talspop men samtidigt behållit de experimentella inslagen av repetitiva ljud. I så gott som varje låt finns någonting som osäkrar, som stör.

Det breda genombrottet kom med hyllade skivan ”Front row seat to earth” (2016) och gav Weyes Blood en ny musikalisk hemvist hos skivbolaget Sub Pop, alla amerikanska indieakters stora dröm. Hon har således gjort en rörelse från flickrummet till finrummet i musikalisk mening och därför är det kongenialt att hon med ”Titanic rising” återvänder till tonårstidens fyra väggar. Flera av låtarna har lekts fram med den hemmagjorda harmoni-gitarren från hennes tidiga inspelningar och sveper in skivan – vars titel är en blinkning till en av hennes yngre jags absoluta favoritfilmer – i flummiga rymdliknande ljudmattor.

I öppningsspåret ”A lot’s gonna change” sjunger hon; ”If I could go back to a time before now/before I ever fell down/Go back to a time when I was just a girl/when I had the whole world gently wrapped round me.” 

Den syntbaserade balladen, tillika den första av Merings många låtar som förärats stråkar, utgör ett anslag för hela albumet och sätter också fingret på den dualitet som går igenom det. Det finns två bottnar i texten – dels den personliga erfarenheten av vuxenblivande, dels insikten om att vi lever i en geologisk epok där människans påverkan på jordens ekosystem blivit ohållbar.

Detsamma gäller albumtiteln, som också är ett en och en halv minut långt instrumentalt kollage av avlägsna, sakrala klanger. I en intervju påtalar Mering likheten mellan det förlista skeppet och vår tid; det är vi som är skeppet, medan isbergen runtom oss smälter för att så småningom dränka hela länder.

Ändå är ”Titanic rising” inte en deprimerande skiva. Det är snarare en storslagen tonsättning av de rädslor och neuroser som det moderna livet i antropocen innebär. I den fragmentariska  ”Movies” skärskådar hon avmätt populärkulturens romantiserande av den rätt mediokra verkligheten, medan ”Everyday” gör storvulen pop av Tinderdejtandets tillgång och efterfrågan.

Förstås med ett apart, långt ljudcollage i slutet.

Bästa spår: ”Everyday”

Läs fler musikrecensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om hur Mathilda Brink uppdaterar indierocken.