Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 11:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/skivrecension-wilco-ar-mystiskt-fortrollande-pa-ode-to-joy/

Skivrecensioner

Skivrecension: Wilco är mystiskt förtrollande på ”Ode to joy”

Nels Cline, Jeff Tweedy och Mikael Jorgensen i Wilco. Foto: Nuccio Dinuzzo

På Wilcos elfte album är det som att Jeff Tweedy har lagt en tung filt över sitt band, det mesta händer under ytan och med extremt små åthävor. Men här finns både en ny riktning och en ny ömhet.

Få band är så gränslöst kapabla till nästan vad som helst som Wilco. Det som började som ett alternativcountryband ur spillrorna av Uncle Tupelo 1995 växte ganska snabbt till ett av världens mest intressanta men samtidigt kommersiellt fungerande konstrockprojekt. ”Ode to joy”, deras elfte album, är en märklig men angenäm upplevelse.

Det är som om Jeff Tweedy lagt en tung filt över sig själv och bandet, liksom mufflat både sin låtskrivartalang och bandets utlevelse. Det mesta händer under ytan, och med extremt små åthävor. Låtarna är dämpade, repetitiva och vaga men mystiskt förtrollande.

Först zonar man ut och tappar fokus, sedan finner man sig plötsligt mitt i musiken. I centrum finns, som alltid, Tweedys lidande röst och den kollektiva insatsen. Wilco har varit svajiga de senaste åren men här finns en ny riktning och en ny ömhet.

Bästa spår: ”Quiet amplifier”, ”An empty corner”

 

Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om överflödet av värme och enkelhet hos Hiss Golden Messenger.