Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Skivrecensioner

Tracey Thorn: ”Tinsel and lights”

Illustration: Andreas Heneborn. Foto: Alamy.
Illustration: Andreas Heneborn. Foto: Alamy.
Något gammalt, något nytt, något lånat och något bluesigt blått. Tracey Thorn har hittat den perfekta balansen på sin julskiva ”Tinsel and lights”.
Skivrecension
5

Artist/grupp: Tracey Thorn

Skivtitel: ”Tinsel and lights”

Skivbolag: (Strange Feeling/Border)

I Nick Hornbys roman ”High fidelity” grubblar huvudpersonen över den eviga frågan om huruvida man lyssnar på popmusik för att man är olycklig eller om man är olycklig för att man lyssnar på popmusik. Jag vet inte, men för den som inte nalkas julen enbart med glädje är många muntra julsånger närmast outhärdliga. Då känns Tracey Thorns fjärde soloalbum (och första julskiva) som en varm och vemodig – lika trösterik som tindrande – pläd att vira in sig i på slädfärden.

”Tinsel and lights” kom redan i slutet av oktober. Som för att betona att den här plattan visserligen är säsongsbetonad, men långtifrån lika begränsad som det mesta i julmusikgenren; söderspelade standards har sållats bort till förmån för sånger som inte nödvändigtvis handlar om julen utan lika gärna om december och snö. Här finns heller inget onödigt bjäfs – kitschfaktorn sträcker sig till lite blygsamt bjällerklang på något enstaka spår.

I stället är det en nedtonad, för att inte säga diskret, produktion fjärran prålig juldekor. Ewan Pearson har liksom på förra skivan ”Love and its opposite” låtit Thorns sorgkantade sångröst stå i centrum och den erbjuder också all lyskraft som behövs: Från förväntningsfullt funderande ”Joy” (en av två egna låtar) till en hel hög covers, däribland Stephin Merritts ”Like a snowman”. Soundet och stämningsläget för också stundtals tankarna till The Magnetic Fields chosefritt charmiga trippelskiva ”69 love songs” – om än med en något allvarsammare, mer sofistikerad ton typisk för Thorn.

Den brittiska sångerskan har en 30 år lång karriär bakom sig som en av indiepopens mest modesta portalfigurer; hennes kommande biografi heter talande nog ”Bedsit disco queen”. Mest känd är hon som ena halvan av duon Everything But The Girl som för närvarande ligger på is (men andra halvan, maken Ben Watt, medverkar här liksom parets barn) och det senaste årtiondet som soloartist. På ”Tinsel and lights” har hon hittat den perfekta balansen mellan något gammalt (”Have yourself a merry little Christmas”), något nytt, något lånat och något bluesstämt blått. Som en svassande ”In the cold, cold night” (The White Stripes), frostig men aldrig kall.

Dolly Partons ”Hard candy Christmas” (skriven av Carol Hall och förevigad i filmatiseringen av ”Det bästa lilla horhuset i Texas”) låter vackert jazz-omtöcknad, medan Lows ”Taking down the tree” har blivit en sparsamt elektronisk duett med Green Gartside från Scritti Politti (”Snow in sun” finns förstås också med). Även ”25th december” från EBTG-albumet ”Amplified heart” har fått en ny skrud, naket avskalad inpå bara barren.

Förtjänsten ligger i att Thorn aldrig tar den lyckliga och lyckade familjehögtiden för given; här finns rader som ”Another velvet ribbon, another nosebleed” men socialrealism vore fel ord. Däremot reflekterar hon över allt vad julen innebär och låter samtidigt Ron Sexsmiths ”Maybe this Christmas” ingjuta hopp. ”I wish I had a river I could skate away on”, heter det i en finstämt bleckblåsburen tolkning av Joni Mitchells ”River”. Men den här skivan får åtminstone mig att vilja stanna kvar.

Bästa spår: ”Tinsel and lights”, ”River”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.