Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Skivrecensioner

Ulf Lundell: ”Rent förbannat”

Ulf Lundell.
Ulf Lundell. Foto: Fredrik Sandberg

När fan blir gammal blir han förbannad. På sitt nya dubbelalbum delar Ulf Lundell ut rallarsvingar åt både höger och vänster.

Skivrecension
3

Artist/grupp: Ulf Lundell

Skivtitel: ”Rent förbannat”

Skivbolag: Rockhead/EMI

”Man kan inte slockna om man inte har brunnit”, sjunger Ulf Lundell.

Rockräven i Österlenexil må vara inne på sina ”sexti” men är långtifrån förkolnad än. Fyra år efter förra studioskivan ”Omaha” har han axlat artistrollen på nytt, grinig men är vid så pass god vigör att det är svårt att se nya dubbelplattan ”Rent förbannat” ens som en början på det farväl han tidigare signalerat från scen.

”Jag tog en lång semester, men nu hänger jag på mej oket igen”, heter det i ”Gordon Gecko” (sic), ett av många utfall mot marknaden och ”den moderata komplotten”. Med tanke på att Lundells produktiva karriär alltid varit ett växelbruk mellan i första hand skivor och böcker framstår ”Rent förbannat” som en uppenbar pendang till fjolårets roman ”Allt är i rörelse”. Om än mer vässad i sin pessimism över samhällsutvecklingen, vård på entreprenad och riskkapital; här handlar det inte i första hand om en man i kris utan om ett land i kris. ”FBL II” är en direkt bakåtpassning till ”Folket bygger landet”, lika musikaliskt nedtonad som folkhemmet ter sig nedmonterat. I ”Schabbelbabbel” spyr Lundell galla över dagens medieklimat och eldar upp datorn – drastisk som vanligt, men också en röst för sin generation. ”Arbete och bostad” är lågmält suggestiv socialrealism med svajarmsgitarr och ”Nattvakten stjäl” blir en mer pastoral än urban stadsvandring mitt i det vältröskade bluesrockland han delar med Dylan, Springsteen och Neil Young.

Som så många andra grabbar med gitarr och bredbent budskapsrock har Lundell prenumererat på spaltmeter i snart fyra decennier nu. Det trots att det mesta som går att säga – av såväl beundrare som belackare – redan har sagts.

Skivomslagets ensliga bild av en återspeglad midsommarstång känns på något sätt symbolisk. I den folkliga framgångens kölvatten med ”Kär och galen” på 80-talet fick ”Öppna landskap” nästan nationalsångsstatus och trots att Lundell själv alltid har värjt sig mot allt det där är medelsvenssons kärlek och ”trivselfascism” något han fått bära som ett kors – eller för all del – en övergiven midsommarstång.

Samtidigt har Lundell alltid varit bättre när han är mer förbannad än frustande förälskad. ”Inga fler kärlekssånger”, lovar han redan på öppningsspåret, låter i stället kapitalister och nyliberaler vara ”vår tids obotliga romantiker” och vinner säkert fler folkhemsnostalgiker än Socialdemokraternas nya affärsplan; Lundelleffekten ska inte underskattas.

På tjugofyra spår blir det en och annan rallarsving för mycket åt både höger och vänster; begränsningar har ju liksom aldrig varit Lundells grej. Men ”Rent förbannat” låter i alla fall vitalt varierad: från reggae till ökendriv. En kantigt krängande tagning av ”Sjörövar-Jennys sång” från ”Tolvskillingsoperan” känns visserligen som en mer motiverad cover än Eldkvarndängan ”Fula pojkar”. Men över lag finns ändå en välavvägd balans mellan eftertänksamhet och ös samt stunder av skarpsynt samtidskritik.

Bästa spår: ”Jag kan inte andas här längre”, ”Arbete och bostad”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.