Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Weather Report: ”The legendary live tapes: 1978–1981”

Weather Report på scen i sin allra mest omsusade upplaga.
Weather Report på scen i sin allra mest omsusade upplaga. Foto: The Zawinul

Fusionjazz på hisnande nivå. Under sin ständigt föränderliga existens var Weather Report det mest progressiva jazzbandet i världen. Den nya liveboxen visar att de faktiskt hade täckning för pretentionerna.

Jazz
5

Weather Report
”The legendary live tapes: 1978–1981”. (Legacy/Sony)

En av många talande historier om Weather Report är när Joe Zawinul försöker värva Airto Moreira med förklaringen att Weather Report kommer att bli det bästa bandet i världen och Moreira måste ingå eftersom han är världens bästa slagverkare. En annan är att trummisen Peter Erskines första uppdrag när han gick med i bandet bestod i att läsa Nietzsche. För att inte tala om när den notoriskt esoteriske Wayne Shorter säger till basisten Victor Bailey att ”Du är som flickan som lämnade sin skugga i en byrålåda, men när hon gick för att hämta den så var den inte längre där”.

På ungefär den hisnande skalan utspelar sig dramat som är Weather Report. Utan tvivel var de under sin existens från 1970 till 1986 om inte det ”bästa” så i alla fall det mest progressiva jazzbandet i världen. Basisten Victor Bailey, som efterträdde den oslagbare Jaco Pastorius, var å sin sida i klart behov av att finna en identitet i sammanhanget – vilken Shorter än skulle ha föreslagit. Och fan vet om de faktiskt inte läste filosofi som andra läser ett partitur.

Som framgår av den här nya boxen med tidigare outgivet livematerial rör det sig om en jazzgrupp som mer än någon annan – än i dag, och kanske till och med oavsett genre – förmådde förena olika stilistiska element med improvisation och komposition, elförstärkta som akustiska instrument, groove, struktur och konceptuella idéer som – med Shorters ord – ”musik utan stor bokstav, parenteser, semikolon och kolon”.

Med keyboardisten Zawinul (avliden 2007) och saxofonisten Shorter (ännu högst levande) som de enda konstanta medlemmarna genomlevde gruppen flera olika upplagor. Den mest legendariska är också den som porträtteras här – med Erskine, Pastorius och, till och från, slagverkaren Robert Thomas Jr. Det är för övrigt även Erskine, med sin omfattande, privata samling av liveupptagningar från åren 1978–1981, som har producerat boxen i samarbete med Joe Zawinuls äldste son Tony.

Och jag vill lova att det liras. Kalla det fusion, world music eller bara jazz – det spelar mindre roll. Ytterst är det här den enda form av musikalisk machismo jag känner till som har full täckning för pretentionerna och som dessutom osar av intuitiv, kreativ intelligens. Boxen innehåller flera regelrätta solon, avgränsade som egna spår på tre av de fyra skivorna. Men mer signifikativt för gruppen är att reaktionstiden för samspelet är så blixtrande kort att de ofta helt upplöser den inarbetade uppdelningen inom jazzen med solist och ackompanjemang.

Nu finns ju redan flera liveskivor plus otaliga bootlegs och ljud- och bildupptagningar som den från Montreux 1976; en i min mening minst lika bra upplaga av bandet, med Pastorius, Alec Acuña på trumset och Manolo Badrena på slagverk.

Men den här analogt inspelade sammanställningen av unika ögonblick känns så levande, från Pastorius subtilt framförda ”Three views of a secret” i Japan 1980 till det framväxande, hejdlösa drivet i Zawinuls ”Fast city” (inspelningsplats okänd), att boxen som föremål sånär hoppar ur händerna på mig.

Bästa spår: ”Three views of a secret”, Fast city”

Fem viktiga Weather Report-album

1 ”Weather Report” (1971)

Den självbetitlade debuten med Viroslav Vitous på el- och kontrabas, Alphonse Mouzon på trummor och (bara på den här skivan) Airto Moreira på slagverk. Ett startskott för fusionjazzen, med flera strålande exempel på gruppens kalejdoskopiska väv av olika rytmer och tonala motiv.

2 ”Black market” (1976)

Inspelad med diverse medlemsbyten. Alphonso Johnson spelar mest elbas; Pastorius på två spår. Trummisen Chester Thompson funkade enligt Zawinul inte med Pastorius och kompletterades med Narada Michael Walden. Lite som en marknadsplats, just. Bandets dittills mest melodiösa album.

3 ”Heavy weather” (1976)

Pastorius definitiva genombrott med bandet är kanske också mästerverket framför andra. Innehåller Jacos elegant virtuosa ”Teen town” och världshitten ”Birdland”, som till och med slog på diskogolven. Alex Acuña på trumset och Manolo Badrena på slagverk.

4 ”Mr Gone” (1978)

Fick ett berömt lägsta betyg i den amerikanska jazztidskriften Down Beat. I själv verket mycket missvisande; den här uppföljaren till ”Heavy weather” var resultatet av experimentellt studioarbete, med collageliknande kompositioner och komplexa lager av ljud.

5 ”8:30” (1979)

Den (hittills) mest omtalade liveskivan, dock med en av fyra lp-sidor inspelad i studio. Pastorius solo ”Slang” låter som framfört av en Jimi Hendrix och en Charlie Parker i en och samma geniala person. Samma besättning som kvartetten på den nya boxen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.