”Tillbaka till början, tillbaka till skolgymnastiken. Du hatade den? Och nu har du byggt en kompakt sporthataridentitet på denna din barndoms mesta trauma?” Senare i samma bloggpost skriver Johansson om gympan: ” Det var inte du. Det var den.”
Jag vet inte alls om det ligger för skribenten Linna Johansson att åka runt och prata med skolungdom. Men hennes ettåriga och nyligen avslutade träningsskola, ”Linnas träningsskola” på bloggen linnajohansson.se, har något som borde spridas. Den har ett mycket sakligt och djupt kunnigt tilltal. Framför allt är hon helt på det klara med hur mycket motstånd en människa kan ha mot träning. Hon vet också att motståndet inte ska viftas bort med några glada klyschor, utan respekteras, men diskuteras och synas i sömmarna.
Kanske, kanske hade jag inte sett idrott som det mest självklara fältet för skolrevolt i tonåren, om en sådan som Linna Johansson hade vänt sig till mig och förklarat läget: att träning är en del av livet, av överlevnaden. Snarare än om att behöva identifiera sig med de käcka. Det är inte ens självklart att det är så enormt kul. Bara det – en coach som inte påstår att det är kul! Frukt är och förblir något helt annat än godis.
Själv satte jag en ära i att röka på friidrottsdagen, att sjunka ner i utkanten av någon bana och dra i mig en röd Prince eller en Marlboro Light. Jag var egentligen helt okej på idrott. Men det var just detta med identifikationen.
Konflikten mellan en viss sorts tonårstjejer och en viss sorts idrottslärare är i det närmaste arketypisk. Det viktigaste kanske inte är hur tjafsig man är under de där åren, utan vilka konsekvenser det får på sikt. Blir man kvar i en gammal identitet, i vilken träning aldrig kan ingå? Eller blir man som vuxen en som tränar, vid den tid i livet när kroppen börjar få ett alltmer desperat behov av omvårdnad?
Svaret på frågan handlar mindre om personliga val och mer om social tillhörighet och föräldrars vanor.
Lars-Magnus Engström, idrottsforskare och professor emeritus vid Stockholms universitet, kom i höstas ut med en intressant skrift: ”Smak för motion” (Stockholms universitets förlag), en omarbetad och uppdaterad version av hans ”Idrott som social markör” från 1999. Också han misstror ”men det är ju så kul!”-argumentet som pedagogisk nyckel.
1968 påbörjade han en undersökning av idrotts- och motionsvanor hos 2 000 15-åringar, vilka han sedan följt till våra dagar. I den senaste uppföljningen var individerna 53 år gamla. Engström urskiljer en rad mönster. Framför allt visar sig klass vara avgörande. Och trots en rad nyanser, är sambanden tydliga: högre klass – mer motion i ungdomen och som äldre. Lägre klass: mindre av allt.
Idrottens beroende av social position bekräftas av klassresenärerna i studien. Även efter en hög utbildning och ett nytt sammanhang, är de mindre benägna till motion än den infödda medelklassen. Det talar för att motionsvanor inte vilar på något så enkelt som att ”fatta” att det är viktigt. Motion är sedan länge en del av medel- och överklassernas självbild, något man ägnar sig åt för att det bekräftar en tillhörighet och en identitet.
Tävlingsidrott under uppväxtåren visar sig i Lars-Magnus Engströms statistik spela mindre roll för motionsbenägenheten som vuxen. Med den franske sociologen Pierre Bourdieu talar han om ”praktikernas logik”. Olika vanor och praktiker styrs av olika principer och ger olika slags mening och bekräftelse till individen.
Om till exempel en idrottsaktivitet i ungdomen vilade på principen om tävlan, så funkade det just under barndom och tonår. Höjdhopp är knappast något att plocka upp i medelåldern – just den rörelselogiken har ju spelat ut sin roll.
Det kanske manar till eftertanke hos föräldrar som ägnar kvällarna åt att skjutsa och som sedan hamnar i mer eller mindre apatiska tillstånd på smala träbänkar utanför träningslokaler, medan deras barn har danande aktiviteter.
Om man däremot har lärt sig att vara i naturen, att röra sig för rörelsens egen skull, att se det som en del av livet – som tandborstning – är man mer benägen att fortsätta motionera även efter 15-årsåldern.
Detta med rörelse för rörelsens egen skull, detta att njuta av ett snölandskap med skidor på fötterna eller att klättra på klippor i jakt efter en hänförande utsikt och stora snäckskal som fåglarna släppt – det Engström kallar naturmöteslogiken – är inte helt förvånande en tydlig klassfråga. Naturmöteslogiken funkar i barndomen, och den är något för den vuxne motionären att återvända till som skidåkare eller som vandrare.
Lars-Magnus Engström menar att idrottsämnet borde få mer tid i skolundervisningen, bland annat för att det ska finnas utrymme att erbjuda barnen olika sorters logiker, liksom en fördjupad kunskap. Som att verkligen kunna simma, simma långt, och som vuxen sedan kunna lita på att man faktiskt duger i vattnet.
För det handlar alltså inte bara om att hålla kidsen i gång när de är just kids, utan också om att ge dem ingångar i motion, som de kan luta sig mot också i senare i livet. På det sättet ser Engström skolidrotten som ett verktyg som på både kort och lång sikt – åtminstone i någon mån – kan utjämna de klasskillnader som styr människors fritid och därmed deras hälsa.
Helt enkelt hjälpa dem att bygga en tidig identitet av att vara en människa som ”rör på sig”, trots att mamma och pappa inte kunnat ge dem känslan av att det är hälsosamt och stärkande i fjällen. Ett stort utbud av ”logiker” i skolidrotten skulle ju kunna vara ett motmedel till den där ”sporthataridentiteten” som Linna Johansson försökt överbrygga med sin träningsskola.