”Det är en fruktansvärd sak att vara ett barn.” Meningen kan läsas som ett slags manifest för den dansksvenska författaren Johanne Lykke Holms debut från 2017, prosadikten ”Natten som föregick denna dag”. Den som nu läser hennes mer sammanhållna andra roman kan konstatera att det också tycks vara en fruktansvärd sak att vara kvinna. 

”Jag visste att en kvinnas liv när som helst kan förvandlas till en brottsplats”, förklarar huvudpersonen tidigt i boken och ger läsaren bud om det våld som ska komma. En fruktansvärd sak alltså – men inte bara. För den kvinnovärld Lykke Holm skriver fram är också märkvärdig och förtrollande, även rent bokstavligt. 

”Strega” är full av ockulta markörer som belladonna, oleander, bolmört, vigvatten och den typ av mäktiga systerskap som går utanpå världens och tidens gång. Och kanske är det alldeles naturligt att författaren som driver skrivarkursen Hekseskolen i Köpenhamn har gett sin berättelse det italienska namnet för ”häxa”. 

Som en av nio unga kvinnor reser Rafaela på säsongsarbete till ett stort hotell uppe i bergen, nära byn Strega. Ett till synes vettigt alternativ till att bli hustru eller hushållerska, men den dominerande känslan är att flickorna har blivit förvisade till en plats som inte vill dem väl. Liggaren är tom, och har varit det i månader.

I långa passager går Rafa bara runt och observerar sin omgivning, som någon som på förhand anar att hon kommer att kallas att vittna. Det blir en text som radar upp varje enskildhet utan att dra några slutsatser om helheten, som en hotfull närsynthet: ”Jag lärde mig att Strega var djupa skogar i rött ljus. Strega var flickor som flätade varandras hår på ett särskilt sätt. Flickor som bar stora stenar genom bergen. Flickor som böjde på nacken och stod kvar så.”

Som i ett galleri över möjliga identiteter dyker så arketypiska kvinnoroller upp runt de uniformerade flickornas kollektiv – nunna, konfirmand, brud, debutant. Tankarna går till Margaret Atwood och ”Tjänarinnans berättelse”, inte minst eftersom en grupp äldre ”mostrar” ansvarar för att lära upp och disciplinera. Med lika delar moderlighet och sadism formas flickorna till en gemensam kropp med ett gemensamt syfte: ”Vi glömde bort våra individuella drag och vårt individuella ansvar. Om en av oss stal ett mynt hade alla stulit ett mynt. De hällde kokande vatten över våra fötter och lät oss doppa dem i baljor med is. Smärtan var outhärdlig, men det blev inga märken.”

I ”Strega” finns också tydliga spår till den mörka hederstematiken i ”Bernardas hus”, där olevda kvinnoliv pågår bakom tunga murar, där männen är ett ständigt men frånvarande hot och där brott mot den sociala kontrollen aldrig sker ostraffat. Influenserna från Federico García Lorca känns igen på flera sätt; Lykke Holm har till och med gett en av flickorna namnet ”Lorca”. 

Men framför allt handlar det om att hon likt den spanske diktarens tradition använder något man skulle kunna kalla för språkets grundfärger, med en ordkatalog uppbyggd av sådant som jord, berg, sömn, stad, blod. När skördemånen går upp över hotellet för att ”hälla sin mjölk över jorden, tills allt blev måne” är det i lyriskt släktskap med García Lorca och hans månar från ”Död i gryningen” (tolkning Artur Lundkvist).  

Jag tänker att den mättade tonen i ”Strega” kan läsas som en reaktion på den avförtrollningens litteratur som varit på modet ett tag, där den genomlysta samtiden berövats all förtätning. Här bär varje sten på laddning och betydelse: ”Allt kändes levande omkring mig. Jag rörde vid en vägg och den rörde tillbaka.” Kanske är det också talande att romanen utspelas i något som liknar en förmodern version av vår tid, där kvinnorna går över fälten och samlar malva. Innan de blir mördade, alltså.  

Stundtals blir jag närmast generad över att Johanne Lykke Holm tillåter sig att vara så hängiven det vackra – det är som att hon har gett sig på att återta en språklig sinnlighet som annars främst syns som lifestyleprosa i mäklarannonser och inredningsmagasin. Visst måste jag dra lite på munnen åt formuleringar om ”sandelträ och bärnsten och svarta rosor” och gravallvarliga dialoger om platser där man ”äter bröd, man dricker likör”. 

Någon läsare kommer säkert att irritera sig på ett bildspråk som ibland är så överlastat att det skymmer berättelsen – om den nu är det väsentliga. För när tjänsteflickornas hår väller över lakanen ”som utspillt bläck” erkänner i alla fall jag mig besegrad, av stor skönhet och sorg. 

Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler av DN:s bokrecensioner